av David Whitworth
 

Reformationen i Europa på 1500-talet förde med sig splittringar inom kristenheten och det kan inte förnekas. Man blev misstänkt och missförstådd av varandra. Samtidigt var de barn av sin tidsålder såsom vi är i vår tidsålder och vi kommer att kritiseras av framtidens generationer. Men den gemensamma nämnaren var en återvändning till Bibeln och dess läror och förkunnelser.

Istället för att hålla gudstjänsten på latin och predikan utifrån den latinska Bibeln fick alla Bibeln på sitt eget språk. Därefter formades gudstjänsten och förkunnelsen spelade en framträdande roll och i församlingens tillbedjan.

Reformationen markerade en ny epok i predikans utveckling. Grunden till utvecklingen var de fem solars: Sola Skriptura-Skriften allena; Sola Gratia-nåden allena; Sola Fide-tro allena; Solus Cristos-genom Kristus allena; Soli Deo Gloria-till Gud allena vare äran.

Reformationen som öppnades upp genom Martin Luther banade vägen för predikans konst. För Luther var Guds Ordets förkunnelse det viktigaste i församlingens gudstjänstliv och som han också själv upprättade i sin kyrka. Det är sannolikt att han tänkte på församlingen i Jerusalem och hur de samlades i Apg 2: 42: ”De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.”

Luther gav tyska folket Bibeln på deras egna språk, diktade psalmsånger, skrev läroböcker som Stora Katekesen för vuxna och den Lilla Katekesen för barnen. Han skrev också kommentarer på Galaterbrevet, bergspredikan och mycket annat och dessutom var han en stor predikant. Han tog på fullt allvar predikans tjänst och predikantens uppdrag är att utveckla Ordet. Han var mångsidig och ingen av sina samtida kunde tävla med honom.

Predikan hade inte uppfunnits vid reformationen men den gavs en högre ställning. En präst berättade för Luther att hans predikningar alltid var för korta och att predikningarna var plågsamma för honom. Luther gav honom råd som han upprepade ständigt för sig själv. Jag citera rådet som är ganska lång men det präglas av vishet och värdigt att citera i sin helhet:

”Om Petrus och Paulus var här, skulle de gräla på dig eftersom du utan vidare vill bli lika duktig som de. Att krypa är i alla fall något även om man inte kan gå . Gör ditt bästa. Om du inte kan predika en timme, predika en halv timme eller en kvart. Försök inte att ta efter andra. Koncentrera dig på de påtagligaste och enklaste punkterna, själva hjärtpunkten, och lämna resten till Gud. Se endast till hans ära och inte till människors bifall. Bed Gud att han ger dig en tunga och åhörarna öron. Jag kan tala om för dig att predikandet inte är människans verk. Fast jag är gammal (han var 48 år) och erfaren, är jag rädd varje gång jag skall predika. Du kommer med all säkerhet att upptäcka tre saker: för det första, du har förberett din predikan med all omsorg och det rinner genom dina fingrar som vatten; för det andra, du kanske överger ditt utkast och Gud ger dig nåd och du kommer att predika bättre än någonsin. Dina åhörare kommer att vara nöjda men inte du; och för det tredje, fastän du inte lyckats få ned något i förväg på pappret, kommer du att kunna predika acceptabelt både för dina åhörare och inför dig själv. Så be till Gud och lämna allt till honom.”

Luther predikade kyrkoårets texter som traditionellt sammanfogats med de olika söndagarna. År efter år predikade han över samma texter och över samma stora dager i kristenhetens kalender: advent, jul, trettondagen, fastan, påsken och pingsten. Ändå fanns det en friskhet och år från år kunde han ge ämnet en ny förklaring. Hans predikningar täckte alla tänkbara ämne från Skriften.

”Liksom Luthers predikningar ofta var didaktiska, var hans föreläsningar ofta predikningar. Han undervisade alltid vare sig han stod i katedern eller predikstolen; och han predikade alltid vare sig han stod i predikstolen eller katedern” (Roland Bainton). Hans föreläsningar över Jona var mer av en predikan i sitt sätt för att steg för steg utlägga boken och tillämpa varje steg.

Luther kände igen sig själv i Jona som i alla andra bibliska gestalter och de speglade hans egna erfarenheter och här följer ett utdrag.

Jona skickades till Nineve för att tillrättavisa Nineves mäktige kung och den stora staden. Det var en kallelse som krävde styrka och tapperhet. Tänk, om vi hade varit med, då skulle vi säkerligen anse det som omdömeslöst att skicka en ensam människa att förklara Guds dom över ett så stort rike. Lika dumt som det skulle vara att en av oss skulle åka till Kina med ett sådant uppdrag. Men Guds gärningar har alltid ett tycke av dårskap.

Men varför tog Jona ett skepp till Tarsis? Han trodde han kunde fly från Gud. Varför vägrade Jona? Därför att han tyckte att uppdraget var så stort. Ingen profet hade tidigare utvalts att gå till hedningarna. Ett annat skäl var att Jona trodde att Gud bara var judarnas Gud och han ville hellre dö än att förkunna Guds nåd för hedningarna.

Då sände Gud en stormvind. Den kom till för att straffa Jona men varför utsattes de andra passagerarna? Vi har ingen rätt att ge regler för Guds handlande. De andra människorna var inte oskyldiga inför Honom.

Jona sov i lastrummet under däck. Människan är sån när hon har syndat hon känner inget i samvetet. Men när han väcktes och insåg sitt farliga läge förstod han också sin skuld. Men Jona var ännu inte beredd att öppet bekänna. Han stod bredvid sjömännen och ser dem kämpa tills Gud visade dem att de alla skulle förgås med honom men ingen ville fortfarande bekänna. De måste kasta lott. Synder kan inte förlåtas förrän de blottläggs och bekänns.

Då sa Jona: ”Jag är en hebré, och jag fruktar Herren, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.” Syndens och samvetets börda blir tyngre om den bekänns. Tron börjar brinna, om än det är svagt. När Guds vrede drabbar oss, följer två ting därav, synd och oro.

Jona erkände att hans synd var mycket större än när han sa: ”Jag är en hebré…” Detta gjorde att han än mindre kunde ursäktas. Och Jona sa: ”Kasta mig i havet.” Jona måste gå till botten med sin skam som var tusen gånger större eftersom han stod där med sin skam inför Gud själv. För honom fanns det ingen utväg, inget gömställe nej, inte ens i helvetet. Han visste ju inte att han skulle räddas. Gud tar all heder och allt välbehag av människan och lämnar henne i oförfalskad skam och tröstlöshet.

Jonas uttalade sin egen dom över olydnadens synd: ”Kasta mig i havet.” Jonas kunde inte förutse slutet på eländet han såg bara död framför sig. Det värsta var att denna död var ett resultat av Guds vrede. Vem darrar inte inför döden? Även om han inte känner Guds vrede. Vilken kamp måste han inte ha haft i sitt hjärta! Han fick kämpa mot synd, mot sitt eget samvete, sitt eget hjärta, mot död och mot Guds vrede, allt på en gång.

Från havets djup kallade nu Gud en stor fisk. Monstret öppnade sitt fruktansvärda gap och vågorna rusade in och drog med sig Jona ner i buken. Vilken riktig bild ger inte detta av ångest och lidande. Just så krossades Jonas samvetet inför Guds vrede, inför döden, helvetet och fördömelse. Han var fången i fisken i tre dagar och tre nätter som måste har känts som de längsta tre dagarna som han kunde uppleva. Han tänkte hela tiden när ska det bli ett slut på detta.

Hur kan någon tro att en människa kan leva tre dagar och tre nätter i buken på en fisk, utan ljus, utan mat, alldeles ensam och överleva? Vi skulle tro att det var en saga om det inte stod Skriften!

”Och Jona bad till Herren, sin Gud, i fiskens buk.” Bönen visade vad han tänkte. Han förväntade sig inte frälsningen istället trodde han att han skulle dö, men det hindrade inte honom från att be: ”Jag åkallade Herren i min nöd, och han svarade mig.” Detta visar att vi alltid måste be till Gud. Om du bara kan ropa till Gud är smärtan förbi. Men det är så svårt. När Jona kom till den punkten att han kunde ropa ut sitt trångmål hade han vunnit. Åkalla Herren i ditt bekymmer och det kommer att lätta. Åkalla och inget annat! Han frågar inte efter dina dugligheter eller något som kan behaga Gud för det finns just ingenting att bära fram.

”Alla dina svallande böljor gick över mig.” Observera Jonas ordval, det är ”dina” vågor. Vilket kraftigt intryck måste inte havet ha gjort på Jona? Hur kommer inte Guds Helighet att omskaka människor på domedagen? ”När min själ försmäktade i mig, då tänkte jag på Herren.” Detta är att vända sig från Gud Domaren till Gud Fadern. Men det är något som inte ligger i människans makt. ”Frälsningen är hos Herren.” Och på Herrens befallning kastade fisken upp Jona på land. ”Dödens verktyg har blivit en makt till liv.

Nästa gång ska vi titta på John Calvin.