Den vetenskapliga revolutionen
Steven Shapin
Symposion, 2000
 
I vår kultur finns ett antal mytologiska grunder som vi utgår från. En sådan grund är den vetenskapliga revolutionen, mellan slutet av 1500-talet och början av 1700-talet, då hjältemodiga vetenskapsmän gjorde upp med den efterblivna kyrkan och genom vetenskapen visade att ateismen var sann. Problemet med den här grundförståelsen är ju att det är mer myt än överenstämmelse med verkligheten. Steven Shapin visar i den här boken hur mångfacetterat det vetenskapliga arbetet var i den här perioden och hur vi tenderar att se den utifrån ett visst sätt att se på vetenskap uppstod först i början av 1900-talet i Västeuropa. En bra och nyanserad bok som väl återger forskningsläget som det framstod vid millennieskiftet.
 
Några reflektioner:

• Det är intressant att notera att baptiströrelsen och den experimentella vetenskapen är ungefär samtida. Francis Bacon ger ut en bok om den nya vetenskapliga metoden, ”Det nya verktyget”, 1620. Den vetenskapliga akademin Royal Society som grundades 1660. Isaac Newtons banbrytande verk om fysiken, ”Naturvetenskapens matematiska principer”, ges ut 1687. Den första baptistförsamlingen grundas 1609 av separatistiska puritaner som vill låta församlingen stå helt på Bibelns grund. Baptisternas teologi fick ett stabilt och detaljerat utryck i 1689 års baptistbekännelse.
• Vid den här tiden var det vanligt att tala om att Gud har skrivit två böcker, där den ena är Bibeln och den andra är naturen. Man ville komma bort från samtidens vidskepelse, auktoritetstro och magiska tänkande. Man ville rena sin förståelse av naturen och sin förståelse av Bibeln genom att gå direkt till källan och inte vara utlämnade till vad föregångare sagt under antiken och medeltiden. Det blev naturligt att studera naturen genom experiment, att pröva sina teorier mot naturen själv. Lika naturligt blev det att pröva sin förståelse av den kristna tron mot Bibeln, att låta teologin formas av den Heliga Skrift, utan kyrkans och filosofernas tolkningar som mellanhänder. Och några av de puritaner som med Bibelns hjälp rensat ut mycken medeltida vidskepelse ur teologin, såg den fria församlingen som en rimlig läsning av Bibeln, och utifrån det kom sedan övertygelsen om troendedopet som naturlig följd.
• Shapin visar också tydligt att de vetenskapsmän som var viktiga ledare i den vetenskapliga revolutionen i allmänhet var goda kristna och som inte såg vetenskapen som något avgörande problem för kristen tro. Snarare såg de det som att de gjorde den kristna tron en god tjänst genom att hjälpa till att skala bort lager av vidskeplighet och auktoritetstro som kommit till under medeltiden. De ville vara en del i att återskapa en ren och biblisk kristen tro med god plats för Guds aktiva handlande i sin skapelse.

Upplysning – En analys av dess attityder och värden
Norman Hampson
Symposion, 1993
 
Den franska Encyklopedien, som utgavs 1751–80, är på flera sätt upplysningens centrum. Norman Hampson guidar oss genom denna mångfacetterade rörelse och dess förtjänster och problem. Det här är en bok som är mer saklig än spännande. Hampson har ingen tydlig agenda, annat än tesen att historien ofta tar olika vägar mer på slump än något annat. Den här boken får en självklar plats som referens i min bokhylla, pålitlig och bra, men inte omvälvande.
 
Tre reflektioner:

• Själva urkraften i upplysningen är Isaac Newton (1642-1727) med hans enorma omvälvningar inom mekaniken och fysiken. Tillsammans med tankar om vetenskap och kunskap hos John Locke (1632-1704) gav det en stark förväntan på vad människans tänkande och resonemangsförmåga skulle kunna åstadkomma. Samtidigt är inget i Newtons världsbild som egentligen skär sig med kristen tro, och Newton var själv kristen. Hade Europas samhällen inte under den här tiden blivit alltmer ojämlika och förtryckande, kanske upplysningen tagit en annan väg med mer plats för en levande Gud. Det är intressant att upplysningens centrum kom att bli det extremt hierarkiska och orättvisa Frankrike.
• Där vi idag får berättat för oss om en kamp mellan materialistisk ateism och trångsynt kyrka, så tyder mycket på att det i verkligheten snarare var så att upplysningsmännen tog deismen som självklar och att kyrkans män allt oftare kom att anta deismen som en form av kristen tro. Thomas Paine (1737–1809) ger uttryck för deismen i boken Förnuftets tidsålder 1794: ”Jag tror på en Gud, och inte mer, och jag hoppas på lycka bortom det här livet. Jag tror på alla människors jämlikhet, och jag tror att religiösa plikter består i att skapa rättvisa, kärleksfull barmhärtighet och strävan efter att göra våra medmänniskor gott”. Man såg det naturligt att söka sanningen om Gud i naturen istället för i Bibeln. Man tänkte att det skulle ge en säkrare och mer fördomsfri kunskap om Gud. Att man nu nått in i förnuftets tidsålder, fri från fördomar och vidskepligheter som treenighet, uppenbarelse från Gud och frälsning genom Jesus Kristus.
• Något nytt jämfört med renässansens blickande bakåt mot antiken, var framstegstanken. Condorcet (1743- 1794) skriver ”det finns inga gränser för förbättringen av människans egenskaper, människans möjligheter att fulländas är verkligen oändliga, och denna fulländnings utveckling, som skall vara fri från alla de makter som som försöker sätta gränser för den, har ingen annan gräns än livstiden för den jord på vilken vi hör hemma. Denna utveckling kan gå mer eller mindre fort, men den kan aldrig gå bakåt.” Den här optimismen är på många sätt en del av dagens västerländska kulturen, men den fick sig en törn redan med den franska revolutionens så kallade skräckvälde, från september 1793 till juli 1794, då man i rättvisans och förnuftets namn med giljotinen dödade dem som sågs som fiender till revolutionen. Och många besvikelser har följt, inte minst barbariet under Hitler och fasorna under Stalin.
  

Av David Whitworth

 
En grupp troende hade blivit övertygade om troende dopet och samlades i staden Barmen i Tyskland. Detta skedde efter gemenskap med Oncken några år tidigare. 1852 besökte Oncken åter Barmen och då lovade han att han skulle sända Köbner till dem.
 
Dessa troende var överens i fråga om dopet men i lärofrågorna fanns det många olika åskådningar. För att reda ut lärofrågorna och förena dessa kristna, som kunde bli en baptistförsamling, behövdes en predikant som var väl grundad i Bibeln och andligt stark. Mannen var Julius Köbner. 1852 bildades Barmens baptistförsamling efter Köbners lyckade insats att förena 6st troende som hade blivit döpta av Oncken. Församlingen antog Hamburg församlingens trosbekännelse som sin egen.
 
Lärdomen och prövningens tid
Köbner hade kommit överens med Barmen församlingen att fortsätta med sina missionsresor samtidigt som han ersatte Oncken när han var bortrest. Köbners inlärnings kurva som evangelist och församlingsledare var starkt uppåt i samband med sina erfarenheter i Hamburg. Han älskade människor och intresserade sig för deras livsförhållande och tänkande. Han kände ett stort ansvar för sin kallelse som skapade honom till en målmedveten och självständig andlig ledare. Genom intensiva bibelstudie och eftertanke sökte Köbner insikt i Ordet som utrustade honom till att tjäna Guds församling som ledare och lärare.
 
Köbners liv var inte utan bekymmer och svårigheter. Juliane hade nu blivit excentrisk och detta väckte uppmärksamhet och resulterade i konflikter. Nu blev det så allvarligt att hon vid ett tillfälle handlade så kränkande att hon uteslöts ur församlingen. Köbner blev naturligtvis djupt bedrövad, och bördan blev mycket tyngre när Juliane vägrade att gå med i församlingen igen.
 
10-11 juni1858 höll den svenska avdelningen av Evangeliska Alliansen sitt årsmöte i Stockholm. 11-15 juni samlades svenska baptistförsamlingarnas ombud till möte, också det i huvudstaden. Köbner och Oncken åkte dit för att delta i dessa möten. Dessa män fick ett varmt mottagande och var gäster hos familjen Wiberg. Bland deltagarna fanns Edward Steane och Howard Hinton från England, som också deltog i baptisternas konferens och F.W. Krummacher från Tyskland.
 
På baptisternas konferens gav Köbner ett hälsningsord där han uppmuntrade de hårt pressade baptister. På vägen hem till Barmen stannade han en tid i Köpenhamn.
 
Danmark och Köpenhamns baptister
Någon gång i början på 1860- talet fick baptisterna i Danmark den åtråvärda frihet de längtat efter och antalet församlingar växte. Församlingen i Köpenhamn var ännu svag och det berodde på svårigheter att hitta en varaktig pastor. A.P. Förster, F.O.Nilsson och Carl Möllesvärd tjänade församlingen vid olika tillfällen.
 
På Onckens förslag blev Julius Köbner invald till församlingens pastor. Han var nu 59 år och Julianes egendomligheter hade inte blivit bättre. Köbner och Oncken kom överens om att Julius skulle flytta till Köpenhamn och Juliane skulle flytta från Barmen till Hamburg där Ocken hade lovat att vårda henne.
 
1865 höll Köbner sin inträdespredikan. Många och stora uppgifterna låg framför honom och med glädje tog han sig an uppgifterna och med Guds hjälp genomförde dem. Köbner var en lysande predikant och antalet besökare till församlingen började snart öka.
 
Vid den tiden hade det funnits två baptistförsamlingar i Köpenhamn och Köbner ville förena dessa två och han lyckades också trots motståndet. Han blev invald till pastor i den nya föreningen. Föreningen skapade behovet av en nytt kapell och 1867 invigdes Kristuskirken.
 
Julius Köbner förberedde sig noggrant och omsorgsfullt för sina predikningar. Allt var väl genomtänkt och innehållet klart indelat. Han predikade från djupet av sitt hjärta på ett passande språkbruk. Guds Ande verkade starkt genom hans undervisning. På mindre än 14 dagar hade 21 personer sökt medlemskap i församlingen. Nästan alla hade blivit omvända under denna tid.
 
Köbner var en andlig sångförfattare av stora mått. Under sin tid i Köpenhamn skrev han inte mindre än 700 sånger däribland 66 körsånger.
 
Det idylliska hemmet och dödens inslag
Hemmet är människans kraftkälla och utgöra kärnan i samhället. Är hemmet sunt så är samhället, men splittras familjen så splittras samhället med förödande konsekvenser. För Köbner var hemmet i Hamburg en fristad och efter hemkomsten från Köpenhamn och sina övriga missionsresor fick Julius och Julianne njuta av samvaron och trevnad i hemmet, men någon gång under 1868 trädde Julianne in i härligheten.
 
Efter sin frus död kom Köbner i mycket svårt nöd. Han var indragen i en besvärlig och pinsam strid med några av sina gamla vänner i Tyskland och detta orsakade både sömnlöshet och nedstämdhet. Hans vänner uppmuntrade honom att gifta om sig och han gifte sig med Dorothea Heraldina Slagsted den 11 jan 1875. Köbner var då 68 år och Dorothea 28. Ett år senare föddes en söt liten flicka som fick namnet Rut.
 
Än en gång slog tragedin till i det Köbnerska hemmet då Dorothea dog under de första timmarna av 1879 i tron på Herren sin Frälsare. Köbners smärta var obeskrivlig.
 
Åter till Barmen
En kort tid efter Dorotheas bortgång flyttade Köbner till Barmen för att biträda som baptistförsamlingens pastor. Han mottogs med stor glädje. Bredvid hans pastors tjänst hade han Wupperdalen som missionsfält men behovet av medarbetare var stort. Då samlade han ihop de unga männen i församlingen och började en "profet skola". Där undervisade han i predikokonsten för att senare skicka ut dessa män i missionens tjänst. Församlingen hade vid denna tidpunkt sju grupper troende som samlades på olika ställen i Wupperdalen och en del blev församlingar.
 
När Köbner flyttade från Köpenhamn till Barmen tänkte han stanna där, men Gud hade en ny uppgift för den spänstige 77-åringen. G.W. Lehmann hade gått bort 1882 vid 83 års ålder och Köbner blev nu kallade som efterträdare i församlingen i Berlin. Han höll sin inträdespredikan den 3 juni 1883. Texten han valde var Rom 1:11. Hans predikningar framöver väckte ett stort intresse och var mycket uppskattade. Bibelstudiet som han ledde varje torsdag drog särskilt till sig ungdomar.

Den sista predikan
Söndagen den 13 jan 1884 predikade Julius Köbner för sista gången inför sin församling. Krafterna avtog sedan hastigt och han kunde inte gå ut, men han tog emot besök av vänner.Den 2 feb gick han ur tid och trädde in i härligheten.

Lärdomar
Julius var övertygad om Skriftens giltighet i allt och han prövade allt under Bibeln slutliga auktoritet.
Han var en trofast gudstjänare som trots förföljelse och familjetragedier var ihärdig och beredd att lyda sin Mästare av kärlek, varän Han ledde honom.
 
Är vi beredda att ta till oss dessa principer och lyda vår Mästare, vad än det kostar?

The Book That Made Your World - How the Bible Created the Soul of Western Civilization
Vishal Mangalwadi
Thomas Nelson, 2012
 
En indisk filosof som skriver lite som C.S. Lewis, klart, logiskt och lätt att ta till sig. Och nog är det ett tecken i vår globaliserade värld att intressant kristen litteratur allt oftare kommer från andra delar av världen än Europa och Nordamerika.
 
I den här boken får vi en översiktlig och allsidig genomgång av hur Bibeln skapat den västerländska civilisationen, med språk, litteratur, vetenskap, teknik, frihet och omsorg om det fattiga och utsatta. I dagens Sverige får vi det ofta serverat att ateismens kamp för förnuftet under upplysningen skapade vårt välstånd. Vishal Mangalwadi visar problem med det synsättet och ger istället vetenskapligt förankrade exempel på hur det är den judeo-kristna världsbilden, grundad på Bibeln, som särskilt i och med den protestantiska reformationen som skapar den värld vi känner. Det här är en tes som Mangalwadi inte är ensam om, men här ges argumenten på ett sympatiskt sätt och på en stilnivå som alla kan ta till sig.
 
De här argumenten skär sig förstås med den kulturrelativism som närapå blivit statsreligion i vårt land. Därför är det så gott att boken inte har något triumferande attityd, där Europa eller Nordamerika framhålls som överlägsna. Snarare kommer de starkaste argumenten från Indien och hur den kristna tron där fått verka för ett samhälle med omsorg om de fattiga och utsatta, där kvinnor återupprättats och där man arbetat mot änkebränning. En del i argumentens styrka är att Vishal Mangalwadi inte talar om andra kulturer från ett torn i elfenben, han har själv varit en del av den traditionella indiska religionen och är väl känd med dess världsbild. Och hans praktiska arbete med sociala frågor och stöd till de som har det svårt i samhället ger honom trovärdighet som inget annat i mina ögon. Bäst av allt är att det inte finns minsta antydan till grumliga idéer om folk och raser. Det indiska sammanhanget betyder så mycket för den här boken.
 
Håller då tesen? I och med att boken är målad med ganska breda penseldrag, så kanske inte allt håller, men på det stora hela är det en rimlig läsning av den västerländska kulturens uppkomst och hur Bibeln genom missionen kommit att betyda så mycket världen över.
 
Jag tror att svenska intellektuella skulle göra gott i att bekanta sig med den här boken, den skulle kunna föda så mycket god debatt och dessutom förbättra förståelsen av Kyrkan som progressiv kraft i samhället.
 
Också den vanlige svensken skulle uppskatta den här boken och får en djupare förståelse av svensk kultur. Många gånger träffar man dem som vill försvara svensk kultur, men som har ytterst vag förståelse för vad det egentligen är man vill försvara. Det som skapade det Sverige vi är tacksamma över idag är mer än midsommarfirande och en traditionell benämning på chokladboll.
 
Av ovanstående skäl så tänker jag att det här är en bok som borde ges ut på svenska. Något förlag som känner sig manat?
 
Några internationella recensioner framhåller Sverige som ett motargument mot bokens tes. Sverige ska tydligen var byggt på en helt sekulär grund, och Sveriges framgångar är därför ett då ett tydligt motbevis. Här är några punkter som jag menar visar att vårt land inte är byggt på en helt sekulär grund:
 

• Sverige har en kristen tradition som går tillbaka till Ansgar och 800-talet
• I och med Gustav Vasas lutherska reformation som inleddes 1524 skapades ett tydligt symbios mellan stat och statskyrka. Den lutherska läran präglade så hela Sverige med skolväsende, politik och mycket annat.
• Efter Bartolomeinatten 1572 flydde franska protestanter förföljelser från den katolska kyrkan. Många av de så kallade hugenotterna kom till Sverige och blev drivande i handel, hantverk och en spirande industri. Många av svenska järnbruk har till exempel stor inblandning av franska protestanter.
• Frikyrkans framväxt i mitten av 1800-talet gav många svenskar en demokratisk fostran. Frikyrkan hade kvinnlig rösträtt långt för Sverige som nation. Det finns också de som menar att frikyrkans folk tog med sin demokratiska tradition in i fackföreningar, nykterhetsrörelser och idrottsföreningar.
• Kristendomsundervisning, psalmsång och inlärning av psalmverser var obligatoriskt i skolan långt in på 1900-talet och präglar fortfarande många nu levande svenskar.
• Den lutherska folkkyrkan anses i Sverige så viktig för folket att den måste styras av politiska partier. Underligt internationellt – självklart i Sverige.
• År 2012 tillhörde 67,5% av innevånarna Svenska kyrkan och kyrkliga handlingar för nyfödda och för vigsel var mycket populära. 16 miljoner gudstjänstbesök gjordes i vår statskyrka.
• Det är svårt att säga annat än att den lutherska moralen fortfarande i mycket präglar Sverige. Svenska ateister tycks ofta vara ”lutherska”-ateister, och den genomsekulariserade svensken i gemen argumenterar ofta väldigt lutherskt.

Din godhet och nåd ska följa mig - om Psaltaren och bönen
Dietrich Bonhoeffer
Marcus förlag, 2015
 
På många sätt är är han en gåta, teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer (1906-1945). Vi har vana att kunna placera in kyrkans lärare i bekväma fack, men vackra etiketter. Men vilken etikett ska vi sätta på Bonhoeffer? Inte minst debatten som följde Eric Metaxas biografi ”Bonhoeffer: Pastor, Martyr, Prophet, Spy” visar på svårigheterna.
 
Den här lilla boken om Psaltaren och bönen finns nu åter i tryck på svenska, en välgärning för den svenska kristenheten. Efter en läsning av en tidigare utgåva för drygt ett år sedan har jag provat att följa Bonhoeffers råd och använt Psaltaren och Herrens bön som böneskola. Jag börjar dagen och avslutar dagen med att låta min röst och Jesu röst blandas i bön till vår Far i himlen. Det ger en god variation att varje morgon och varje kväll ha en ny psaltarpsalm som utgångspunkt för den fria bönen, och eftersom de finns 150 stycken och flera går att dela i mindre delar så blir det inte tråkigt eller repetitivt att be. Det bästa med att be så, är att det tar bort fokus från mig och mina behov som det lätt blir när den syndiga naturen får bestämma själv. Istället hjälper Psaltaren att sätta Gud i centrum av bönen, också i de böner som handlar om klagan, bekymmer, behov och längtan.
 
Nog finns det teologiska frågor som kommer upp ur det här sättet att be, och då är det gott att Bonhoeffer har jobbat med dem och delat med sig av erfarenheterna i den här boken. Här finns ett djup som är värt att begrunda i bönepraktik.
 
Men, är inte Bonhoeffer liberal, frågade en vän. Jo, han hade en ärke-liberal skolning och hade studerat i liberalteologins högborgar. Och inte nog med det, mycket av det han skrivit visar att han delade stora delar av den teologin och lätt den få utryck i sina skrifter. Samtidigt, och det här är viktigt, så upptäckte han att något fattades i liberalteologin. Sakta och längtande drogs han mot en levande tro på Jesus, ett dagligt umgänge med Bibeln och en ny och djupare förståelse av den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Så trots att mycket liberalteologi är kvar, så är det så tydligt att Bonhoeffer är på väg mot en klassisk kristen tro, och det är också det han förmedlar. Att läsa Bonhoeffer är att dras med på hans väg mot Jesus, att vandra med honom på vägen mot en klassisk kristen tro. Allt är inte väl, men det är klart att målet är Jesus.
 
På kyrkkaffet idag satt jag bredvid en man som nog tycker sig vara sådär väldigt evangelikal och så. Men, han är på väg bort från Jesus. Visst håller han saker för sant, men det kristna livet har börjat fly honom. I kyrkan är det mest fel på allt, det är i alla fall det han förmedlar. Han är bitter över upplevelser i en uppväxt i pingströrelsen, och jag förstår honom till en viss del. Fast man kan undra var i Bibeln det står att ett ständigt utflöde av bitterhet och endast sporadiska kyrkobesök gör någon till en kristen som är lite bättre än alla oss som har den enkla glädjen i Jesus.
 
Här på www.baptisternashistoria.se tror vi att ett klassiskt evangelium gör människor fria. Att ett enkelt budskap om Jesus är en stark frigörande kraft som tar bort din bitterhet. Och på något sätt är det just detta som en läsning av Bonhoeffer förmedlar, mitt i alla spår av tysk liberalteologi. Läs med urskiljning, och är du ny i tron och inte har lärt dig urskiljning så kan du tala med din pastor om råd om lämplig läsning. Som nyfrälst fick jag rådet av min pastor att läsa Frank Mangs, kanske är det en bra idé också i vår tid :)

Jesus var också flykting – om invandring, främlingsfientlighet och kristen tro
Stefan Swärd och Micael Grenholm
Bokförlaget XP Media, 2016 (Nya Musik, Adlibris, XP Media)
 
Under 2015 fick vardagsrasismen många nya röster vid fikabord runt om i Sverige. Facebook fylldes av mystisk statistik och delningar från ”alternativa” nyhetskällor. Det är naturligt att undra vad det är som rör sig och hur man ska förhålla sig, inte minst när det är vänner och bekanta som i övrigt är sansade som ger utryck för nya åsikter. Men, samtidigt har ifrågasättande och nyansering i frågan förknippats med vänsteraktivism och liberalteologi. Därför är det som en gåva från himlen att få den här nyutgivna boken av Stefan Swärd och Micael Grenholm. En bok som starkt rekommenderas för alla som vill tänka igenom frågor om invandring, flyktingar och främlingsfientlighet i ljuset av kristen övertygelse. Det är en radikal bok med ett profetiskt anslag, en bok som manar till bön och bibelstudium. Ett måste för den som vill skaffa sig en genomtänkt syn en av vår tids viktigaste moralfrågor.
 
Här är några tankar:

• I boken är det tydligt att liberalteologi lika gärna som den kan leda till varm vänsterideologi, kan leda till radikal nationalism och rasistisk ideologi. Som vi kan se av det tyska 30-talet så var liberalteologin en drivande kraft bakom Hitler-Tyskland, snarare än en motkraft. Motkraften var främst bekännelsekyrkan med teologer och ledare som Dietrich Bonhoeffer och Karl Barth, teologer som skolats liberalt, men som konfronterade med liberalteologins konsekvenser alltmer sökte sig i bibeltrogen riktning. Både Stefan Swärd och Micael Grenholm är ledare i bibeltroende församlingar och båda har på olika sätt offentligt tagit ställning för klassisk kristen tro. Ur levande kristen tro på Bibelns grund får vi en stabil världsbild, en världsförändrande kärlek och de verktyg som behövs för att hantera de etiska frågor som är brännande i vår tid.
• Det finns något djupt internationalistiskt i levande kristen tro. Jag tänker t.ex. på olika kristna konferenser jag varit på, hur talare och deltagare kommit från olika delar av världen och varit av olika etniciteter och kulturer. Det har varit samlingar där alla självklart har varit bröder och systrar utan åtskillnad. Samma sak syns i församlingslivet med all sin brokighet. Vi har inte bara Bibeln som grund för internationalism, vi har också en flertusenårig levande praktik i kyrkorna.
• Grenholm och Swärd visar tydligt problemen med statskyrkotanken och talar öppet om ”tvångsteologi”. Den kristna tron har alltid mått bäst i den fria församlingen. Statskyrkor och tvångsteologi har skapat många onda ting, inte minst korstågen. Kanske är den romerska kejsaren Konstantin den stores omvändelse till kristendomen år 312, och därmed början på statskyrkan, det sämsta som hänt kristenheten någonsin.