Sverige de första åren

Översatt från William Cathcart, ed., The Baptist Encyclopædia (Philadelphia: Louis H. Everts, 1881). Texten behöver mer redigering, men delas här ändå i lite rått format för att ge en bild av den svenska baptiströrelsen 1848-1881.

En ung svensk sjöman, vid namn Wilhelm Schröder, blev en söndag ledd till kyrkan the Baptist Mariner’s church, med  I.R. Stewards som pastor. Schröder hade blivit omvänd under sin resa till de Förenta staterna. Den söndagsmorgonen döptes två sjömän av Mr. Steward. Det var första gången som Schröder såg dopets förordning. Efter några veckor döptes också han.

På sin återresa till Sverige mötte han en svensk sjöman vid namn F.O. Nilsson som tjänande i det landet som missionär bland sjöman med stöd från Seamen’s Friends Society i New York. Genom en anmärkning från Schröder så leddes Nilsson att undersöka ämnet dop. I juli 1847 så döptes också Nilsson av pastor J.G. Oncken i Hamburg. 21 september 1848 döptes hans fru och fyra andra i Kattegatt, nära Göteborg, av en baptistmissionär från Danmark, samma kväll grundades den första baptistförsamlingen i Sverige. Den bestod av sex medlemmar. F. O. Nilsson predikade och döpte tills antalet döpta troende var femtiotvå.

Men detta kunde inte tillåtas av den svenska lutherska papismen. Följaktligen dömdes F.O. Nilsson till landsförvisning i juli 1851, och tvingades gå i landsflykt i Danmark. Som konsekvens av hård förföljelse så emigrerade en majoritet av församlingen till Amerika våren 1853.

De baptister som stannade i Sverige led under svåra förföljelser, ofta fick de böter och fördes inför konsistoriet, den lutherska svenska kyrkans inkvisition, för att inte ha döpt sina barn, och för att ha avvikit från den rena tron.

Medan dessa ansträngningar gjordes för att krossa rörelsen, så växte ett nytt intresse fram i den norra delen av landet. Några personer i Stockholm som hade förts till frälsande kännedom om Kristus hade börjat nära tvivel om barndopets giltighet. Bland dessa fanns körsnären David Forsell. Just vid den tiden, blev Anders Wiberg, vars namn är bekant för amerikanske baptister, genom Guds försyn, ledd till Stockholm, och hans namn har sedan dess identifierats inte bara med den svenska baptiströrelsen, utan med allt kristet arbete. Han föddes i norra Sverige 1817, yrkesbanan började som butiksbiträde, men hans kärlek till böcker ledde honom snart att överge detta yrke och ägna sig åt studier. Som student omfattade han skeptiska idéer. Men någon anmärkte en gång till honom att Bibeln trots allt kunde vara sann, och om det vara så, så vore det en fruktansvärd sak att falla i den levande Gudens händer. Den anmärkningen lämnade honom otillfredsställd med hans skeptiska uppfattningar och detta skräckinjagande ”om” förföljde honom dag och natt. Så intensiva var hans känslor att han inte fick någon frid förrän han fann frid i Kristus, detta skedde 1842. Det följande året vigdes han som präst i den lutherska kyrkan, och han stannade som präst i den kyrkan tills 1849. Under den tiden predikade han oförskräckt och troget Kristus och honom korsfäst, inte bara i statskyrkans predikstolar, utan också i avsides belägna byar och bondgårdar, och Herren välsignade hans tjänande för mångas frälsning. Men relationen med statskyrkan bekymrade honom, och 1849 tog han avsked från prästämbetet. 1850 reste han från norra Sverige till Stockholm. Där mötte han de bröder som samtalade om dopet. 1851 följde han David Forsell till Hamburg, där han mötte bröderna J.G. Oncken och Julius Köbner, med vilka han hade uppriktiga samtal om dopet, men han var fortsatt var fast övertygad i sin tro på barndop. När han återvänt till Stockholm så började han studera ämnet grundligt. Resultatet blev at han övertygades om att nedsänkning av troende var det enda skriftenliga dopet, och följaktligen, så skrev han sitt första arbete om dopet, en volym på 320 sidor i oktavformat, som publicerades i Uppsala 1852.

Då hans hälsa sviktade, rekommenderade hans läkare en sjöresa. Han lämnade Stockholm för Förenta staterna 17:e juli, 1852. Fartyget stannade till på ön Amager, när Köpenhamn, och där döptes Anders Wiberg i Östersjön, den 23:e juli, av F.O. Nilsson. Han stannade två år i Amerika. Under den tiden så gjorde den kristna rörelsen ansenliga framsteg i Sverige. Det upptäcktes också ett intresse för Sverige bland kristna i Amerika. I augusti 1855, anställdes Wiberg av American Baptist Publication Society för att tjäna som ledare för missionsarbetet i Sverige. Kvällen den 23:e augusti 1855, hölls ett avskedsmöte i kyrkan Fifth Church, Sansom Street, Philadelphia, vid vilken han offentligt avskildes för arbete, och på samma gång förenades i äktenskap med fröken Caroline Lintemuth, som var medlem av den församlingen och en trogen tjänare in söndagsskolan. Under hennes tjugofem år av tjänande som missionär i Sverige, så har fru Wiberg, under många svårigheter och prövningar som vi också kan säga, hjältemodigt så vid sin makes sida som en sann, trofast hjälpare i hans missionsarbete.

Under Wibergs frånvaro från Sverige hade arbetet där ökat år efter år. Den avhandling om dopet, som han skrev 1852, hade publicerats, spritts vitt och brett och skapat stor sensation. Genom att läsa den så övertygades många om sanning om dopet och vill bli döpta. Eftersom det inte fanns någon som kunde administrera dopet, så reste Broder P.F. Hejdenberg till Hamburg våren 1854, där han döptes och ordinerades. När han återkommit till Sverige döpte han i olika delar av landet, och vid årets slut fanns det runt 200 döpta omvända. Det följande året, 1855, präglades av än ännu större ökning, så att antalet vid dess slut hade ökat till 500.

Men statskyrkan kunde inte tillåta den här rörelsen. Broder Hejdenberg ställdes inom en kort period sexton gånger inför domstol, för att svara för på anklagelsen att ha hållit religiösa möten i strid med lagen, och ha sattes åtta gångar i fängelse, varje gång mellan två till fjorton dagar.  Samma år fortsatte i flera av landets landskap. Så dömdes broder David Forsell till böter på 100 kronor för att ha predikat evangelium, och 5 kronor i tillägg för att ha vanhelgat sabbaten för att ha predikat på en söndag.

När det anlände till Stockholm, så fann makarna Wiberg en liten skara av 24 döpta troende. Den första baptistiska söndagsskolan i Sverige startades med 22 barn, ett antal som snart ökade till 150.

1856 startade Anders Wiberg den kristna månadstidskriften Evangelisten. Samma år så skapades Stockholms missionsförening och fyra evangelister sändas ut på fältet. Mycket gott har gjorts genom denna och liknande föreningar som senare bildades i olika delar av landet.

Vi slutet av 1856 fanns det 21 baptistförsamlingar i landet, men 961 medlemmar och 24 predikanter. När saken skred framåt så växter blev förföljelserna våldsammare, böter och fängslanden rapporterades nästan varje vecka. Några personer dog till och med av barbariska bestraffningar. Det följande året döptes 1293, och vid slutet av året hade vi 2105 medlemmar, 45 församlingar och 44 predikanter.

Också i dessa år fortsatte den hårda förföljelsen att härja, särskilt i södra Sverige. Där grep myndigheterna våra baptistpredikanter och satte dem i fängelse så fort de fann dem utan för deras egen församlings gränser. Sex av våra bröder fängslades en gång i isoleringscell i Kristianstad, och några av dem behandlades helt barbariskt. En av dem, en blind evangelist, hölls i detta fängelse i åtta dagar för att ha spritt kristna böcker och skrifter. När han togs från fängelset satt en järnkätting runt en av hans fotleder, och när han åkte fängelsevagn till en annan station, så sattes mer järn på honom. I detta tillstånd sändes han hem, tvingad att betala en ansenlig summa pengar. Eftersom han inte hade några egna pengar, tog de vad han fått från böckerna han sålt och också klockan han bar, men som inte var hans egen. En annan evangelist och kolportör greps, blev svårt slagen, avtagen sina kläder, slängd i kallt vatten, hade håret klippt tätt inpå skallen, kläddes i tunn fångdräkt och sedan slängd i en fuktig cell i den kalla säsongen på året. Där ådrog han sig en sjukdom, som han aldrig helt tillfrisknade från.

I det följande året, 1858, ökade vårt medlemskap till 3487 i 69 församlingar.

Vid denna tid förenades en ung ädling vid namn Adolf Drake, som studerat vid Uppsala universitet, vårt samfund. Han har sedan bevisat sig en av ”landets härliga”, och arbetar troget och skickligt som en redaktör för vårt samfunds tidning, Veckoposten, och som lärare på vårt teologiska seminarium, utan att nämna han arbete i många andra delar av det kristna företaget.

När samlingslokalen för Stockholms baptister sedan länge blivit för liten för att få plats med alla som närvarade vid gudstjänsten, och eftersom församlingen i Stockholm inte hade medel för att bygga ett större hus, företog Anders Wiberg år 1861, en resa till England och lyckades samla in 1100 pund. Men, eftersom denna summa var alldeles för liten för att rättfärdiga byggstart, reste han med fru Wiberg 1863 igen till Amerika, för att göra en insamling för samma syfte. De mottog ett hjärtligt välkomnande på många platser och från många kära kristna vänner, som hade ett livaktigt intresse för den svenska missionen. Under deras tid i Amerika mötte de K.O. Broady, svensk till födseln, som hade studerat för pastorstjänst vid Madison University, och sedan hade tjänstgjort i inbördeskriget. De träffade också Dr. J.A. Edgren, som hade studerat vid samma plats och tjänstgjort i kriget. Dessa bröder, tillsammans med Anders Wiberg, utnämndes till missionärer till Sverige, och seglad från Amerika 16:e juni 1866. K.O. Broady har sedan dess tjänat som rektor för vårt teologiska seminarium som grundades samma år, och också som en framstående predikant. Dr. Edgren återvände efter några åt till Amerika, och har gjort ett gott arbete som rektor för den skandinaviska avdelningen på baptisternas teologiska seminarium i Chicago.

Arbetet har från denna tid tills nu ökat underbart, så att baptisterna i Sverige nu är 20000 st., förenade i 300 församlingar. De har också många missionsföreningar i olika delar av landet. De har varit pionjärer för söndagsskolan, och har ungefär 17000 elever i deras söndagsskolor, med 2000 lärare. Vi har också, efter många svårigheter, nyligt tagit fram en psalmbok för vårt samfund.

Men, trots att resultaten av tidigare arbete så långt är uppmuntrande, så återstår mycket att göra. Landet är stort, och trots att det vid namn är protestantiskt, så är det fortfarande nedsjunket i okunnighet, vidskepelse, trångsynthet, intolerans och syndigt leverne. Baptisterna i Sverige är fattiga. Av våra 300 församlingar, är det bara fem eller sex som kan försörja sina egna pastorer, och utsikterna för våra unga män som går ut från vårt teologiska seminarium är sannerligen inte väldigt ljusa. Vi har också, än så länge, samma motstånd och samma förföljelse att brottas med. Föra bara några dagar sedan, dömdes en ung, flitig och bra baptistpastor i södra Sverige, till böter på 100 kronor för att ha predikat evangelium till folket mot kyrkorådets förbud. Bara för tre år sedan blev han fängslad i femtioen dagar för samma skäl, och han har inga pengar till att betala böterna, han kommer att fängslas en andra gång. Detta är det sista tillägget på den svarta lista av liknande dåd som begångna av den svenska lutherska statskyrkan.