Envishet och fyndighet flöt igenom blodådrorna på denna walesiska son. Han skaffade sin kandidatexamen på Pemboke College, Cambridge 1627. Därefter blev han präst i den Anglikanska kyrkan. Han motsatta sig stark institutionen och blev genom Biskop Lauds konstiga beteende isolerad.  Laud var puritanernas ärke-förföljare. Williams lämnade Bristol 1630 och kom till Boston 5 februari 1631. Han blev övertygad separatist i sina ståndpunkter och var starkt emot bindningar med den Anglikanska kyrkan. Han tjänade bland kongregationalister men snart blev han medveten om att korruption och förföljelse var lika oundvikligt i Amerika som i England. Han ogillade principen att ämbetsmän kunde straffa brott mot den första delen av de tio budorden, dvs. det första fyra buden. Han började protesterade mot detta. Hans uttryck för dessa kompromisslösa synpunkter ledde så småningom till hans förvisning från Massachusetts. En sådan händelse kan förbluffa dem som hör det för första gången, det är väl för oss att titta på tidens villkor genom Roger Williams ögon. New England puritaner trodde bestämt på kyrkans och statens samhörighet. För dem var det nödvändigt att fastslå en egen civil regering och, genom detta medel, skydda sig själva från intrång utifrån och korruption inifrån. Likformighet var en av acceptansens villkor i det tidiga samhället och det krävdes alla medborgares trofasta lojalitet till kyrkan. Det skulle vara ett misstag att dra slutsatsen att puritanerna inte visste vad religiös frihet handlade om. De visste men fruktade det för de trodde friheten skulle leda till anarki. Sann frihet, vad gällde dem, skulle finnas i sanningen som de uppfattade den. Det gick bra så länge man enades med dem, på alla punkter, men så var inte fallet med Roger Williams. En författare beskrev detta på ett lustig sätt:

Men det skulle vara fel att nedsätta dessa stora män. De bör respekteras för sina höga tankar och för att de klamrade sig fast vid Bibeln så nära som de gjorde. Deras största misstag var att tro att det var regeringens plikt att påtvinga tio budordens första halva.

Den odödliga äran tillhör Williams som var den förste förkämpen om ”Själens frihet” som han uttryckte det. ”Jag begär,” sa han om staden Providence som han grundade på Rhode Island, ”att det blir en tillflykt för människor med utmattade samveten.” Detta träd överlevde stormar för att sprida sina mäktiga grenar. T.ex. amerikanska judar erkänner med tacksamhet friheten som skänktes till dem, en frihet som är obruten sen Williams tid.

Den första judiska samlingen bosatte sig på Rhode Island så tidigt som 1658 och de hade glädje i den friheten som inte funnits någon annanstans på jorden.1763 hade denna judiska samling växt till 60 familjer.

När Williams drevs bort 1635 sörjdes hans avresa djupt av Salem församlingen där han varit pastor sen 1631. Utan säng eller bröd i så gott som fyra månader var Williams den förste vita mannen som blev beroende av den lokala indianernas omsorg. Gud hade banat vägen för honom, genom att Williams ville hjälpa indianerna, lära sig språket och predika evangeliet för dem en tid innan. De älskade honom och tog emot honom vid rätt tid. Efter denna period, grundade Williams tillsammans med några andra, nya kolonin Providence. Han benämnde avsiktligt staden så p.g.a. Gud godhet mot honom under en vargavinter i vilken han beskrev som ” bedrövlig, kall och en vild ödemark”.

Kolonin Providence grundades juni 1636, i landskapet som strax blev känd som Rhode Island. På tre år växte antal människor till omkring trettio familjer.1639 blev Williams tillsammans med elva människor döpta och så grundades den första baptistförsamlingen på amerikanska mark.

Det är med sorg som vi noterar att de som har haft klaraste begrepp om sanningen (inklusive några i våra dagar) har vacklat och har blivit inkonsekventa vad gäller tro och livsföring. Williams hörde till denna kategori. Han gick inte så långt att han övergav sina syskon i Kristus och han njöt av gemenskapen med sina trosbröder. Efter Rhode Island baptistförsamlingens grundande avgick han och blev en ”sökare,” en som sökte och tvivlade på att hitta en sann församling i led med apostoliska successionen. Det är underligt för en baptist att ge sig i kast med detta. Roten till denna villfarelsen var uppfattningen om nödvändigheten av att spåra en rak linje av äkta församlingar från apostoliska tider, vilket är omöjligt. Det har alltid funnits sanna troende men ibland har församlingar varit långt ifrån äkta.  Nära släkt med ”sökaren” är den gamla Landmarkismens villfarelsen som finnas i södra staterna än idag. Dessa människor har försökt bevara det som de kallar för ”old landmark”. De ansåg att de tidiga kristna var baptister av samma slag som sig själva och vägrade erkänna alla andra troende eller någon annan undervisning som giltig.