Femta kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.

1. Sakramentens nödvändighet
 
Sakramenten har instiftats för att öva vår tro inför Gud och inför människor.
 
Inför Gud, övar den vår tro genom att stärka den i Guds sanning. För Herren vet att det är nyttigt för vårt kötts okunnighet att visa de höga och himmelska mysterierna för oss genom förnimbara verkligheter. Det är inte för att göra gällande att sådana egenskaper är inneboende i beskaffenheten i de ting som ges till oss i sakramenten. Det är snarare Guds Ord som präglar dem med en sådan innebörd. Löftet, som finns i Ordet, kommer alltid först; tecknet läggs till för att bekräfta och intyga löftet, och liksom för att göra oss säkrare på det, för Herren ser att det här tillvägagångssättet passar vår svaga inlärningsförmåga. Vår tro är så liten och vek att om den inte får stöd från alla sidor och hålls upp med alla tillgängliga metoder, så skakas den plötsligt och helt, under de bekymmer som får den att vackla.
 
Inför människor så övar sakramenten vår tro, för tron uttrycker sig i en offentlig bekännelse och framkallar så lovprisning till Herren.
 
2. Vad ett sakrament är
 
Ett sakrament är ett yttre tecken genom vilket Herren uppvisar och vittnar om sin goda vilja mot oss, i syfte att stärka vår tros svaghet.
 
Kort och gott, ett sakrament är ett uttryck av Guds nåd tillkännagivet genom ett yttre tecken.
 
Den kristna församlingen använder endast två sakrament: dopet och nattvarden.
 
3. Dop
 
Gud har gett oss dopet, för att hjälpa, först vår tro på honom, och sedan vår bekännelse av tron inför människor.
 
Tro ser att det löfte varigenom den barmhärtige Fadern erbjuder oss gemenskap med hans Kristus, så att vi klädda i honom, kan ta del i allt som han har.
 
Dopet representerar särskilt två saker: den rening som vi tagit emot genom Kristi blod och kuvandet av vårt kött som vi erfaret genom hans död.
 
Herren har befallt att hans folk ska döpas till syndernas förlåtelse (Matt 28:19, Apg 2:38). Och S:t Paulus lär att Kristus, genom sitt livgivande Ord helgar och renar församlingen som är hans brud genom vattnets dop (Ef 5:26). S:t Paulus visar också att vi är döpta i Kristi död genom att begravas i hans död så att vi kan leva det nya livet (Rom 6:4).
 
Det betyder inte att vattnet är orsaken till, eller ens redskapet för, rening och pånyttfödelse, utan endast att kunskapen om dessa gåvor tas emot i sakramentet. Vi är tillsagda att ta emot, få och rättmätigt erhålla det som vi tror ska ges av Herren, vare sig vi lär känna dessa gåvor för första gången, eller om vi redan känner dem. Så blir vi mer visst övertygade om att de tillhör oss.
 
På samma sätt hjälper dopet vår bekännelse inför människor, för det är ett tecken genom vilket vi offentligt förklarar vår avsikt att räknas bland Guds folk, och så tillsammans med alla troende ära och tjäna Gud i en och samma kristna tro.
 
Eftersom Herrens förbund med oss först och främst är bekräftat genom dopet, så gör vi också rätt i att döpa våra barn, för de har del i det eviga förbund genom vilket Herren lovar att han inte bara ska vara vår Gud, utan också våra efterkommandes Gud (1 Mos 17:6-8).
 
4. Herrens måltid
 
Det löfte som åtföljer måltidens mysterium tillkännager öppet varför det instiftades och med vilket mål.
 
Detta mysterium försäkrar oss att Herrens kropp en gång för alla utgavs för oss, på ett sådant sätt att den nu är, och alltid kommer att vara vår. Det försäkrar oss om att hans blod en gång för alla utgöts för oss, på ett sådant sätt att det alltid ska vara vårt.
 
Elementen i detta mysterium är brödet och vinet genom vilka Herren visar oss hur han i sanning ger oss del i hans kropp och blod. Vi talar om en andlig gemenskap, som verkställs endast genom den Helige Andes intyg, och som inte på något innebär att Kristi kött är närvarande i brödet, eller att hans blod är närvarande i vinet. För även om Kristus, som upphöjts till himlen, har lämnat denna jordiska boning i vilken vi fortfarande är pilgrimer, så kan inget avstånd upphäva hans makt genom vilken han föder sitt folk med sig själv. Även om de är väldigt långt bort från honom, så skänker han dem att åtnjuta en gemenskap med honom som inte desto mindre är mycket nära.
 
Så det är i Herrens måltid som Herren ger oss undervisning som är så viss och omisskännlig att vi utan tvivel måste bli försäkrade om att Kristus, med all sin rikedom, där presenteras för oss, inte mindre än om han stod inför våra ögon och vi kunde röra honom med våra händer.
 
Kristi makt och verkan är sådan att han, i måltiden, inte bara ger våra själar en förvissad förtröstan om evigt liv, utan han gör oss också vissa om vårt kötts odödlighet. För vårt kött har redan fått liv genom hans odödliga kött, och delar, på något sätt, hans odödlighet.
 
Det är därför som kroppen och blodet ställs fram för oss genom brödet och vinet som medel, så att vi lär oss, inte bara att de är våra, utan också att de är liv och näring för oss. Därför ska vi, i samma stund som vi ser brödet helgas som Kristi kropp, se denna parallell i våra sinnen: såsom bröd ger oss näring och bevarar livet i vår kropp, så är Kristi kropp näring och skydd för vårt andliga liv. Och när vinet ställs fram för oss som ett tecken för blodet, så måste vi på samma sätt tänka på att vi från Kristi blod, på ett andligt sätt, tar emot samma välgärningar som vin ger till kroppen.

Således uppmanar oss detta mysterium, på samma sätt som det lär oss hur stor Guds frikostighet är mot oss, också att inte vara otacksamma mot sådan uppenbar generositet, utan istället att upphöja den med passande lovprisning och prisa den med tacksägelse.  
 
Slutligen, detta sakrament uppmanar oss att förenas med varandra i samma sorts enhet som binder samman kroppens lemmar, så som de är länkade med varandra. För ingen starkare eller skarpare sporre kan ges för att röra och uppmuntra oss till inbördes kärlek än detta: Genom att ge sig själv för oss, har Kristus inte bara inbjudit oss genom sitt exempel till att ge och helga oss själva till varandra, utan han ger också sig själv till att bli delad av alla, och gör oss alla ett i han själv.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust

Av David Whitworth

Helga dem i sanning, ditt ord är sanning

Adam och Evas prövotid i paradisets idyll närmade sig en förödande avslutning. En inkräktare var nära med syftet att vända upp och ned på harmonin för att skapa kaos och oordning. Samstämmigheten mellan Gud och människan, människan med sig själv, människor emellan och människan och naturen upplevde en genomgripande förändring.

Änglarnas fall föregick syndafallet. Det var det en kraft utifrån som gjorde det första draget som då ledde till människans fall och detta beskrivs i 1 Mos 3. Det finns inte någon utförlig beskrivning av änglarna i Bibeln. Från början skapades de syndfria, hämtat från 1 Mos 1:31, där allt som Gud skapade var mycket gott.

Synd bröt inte ut i första hand på jorden utan i himmelen i Guds omedelbara närvaro. Tanken och viljan att göra motstånd mot Gud uppstod ursprungligen i änglarnas hjärtan. Det var ut ur den skara änglar som satan framträdde. Mörkrets sfär var obefintlig från skapelsens början och kom till genom satans och änglarnas fall. Peter påstår att Gud straffade änglarnas uppror (2 Pet 2:4). Judas ger en mer utförlig beskrivning (v 6): Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom. Trots sin höga ställning som Gud gav dem var änglarna inte nöjda, de krävde något mer. Upproret ägde rum från allra första början för vi läser att djävulen har syndat ända från begynnelsen (1 Joh 3:8). Oundvikligen övergav dessa änglar sin hemvist i himmeln.

Satan och Eva-invändningar

Det är då uppenbart att det finns ännu en värld av synd än den på jorden. Det existerar en andlig sfär av ondska som består av en oräknelig skara av onda demoner. Bland dessa uppstår satan som ledare för skaran. Satan kallas en hel del namn, inte bara satan som betyder anklagare (Upp 12:10,) men också djävulen-smädare, fienden( Luk 10:19), den onde (Matt 6:13), onda andarnas furste ( Matt 9:34), härskare över luftens välde (Ef 2:2), världens furste (Joh 12:31), tidsålderns gud (2 Kor 4:4), den stora draken, den gamla ormen (Upp 12:9). Jesus uttryckligen påstår att satan har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida eftersom sanningen inte finns i honom. (Joh 8:44).

Det var denne satan som var inkräktar i Edens lustgård och frestade Adam och Eva. 1 Mos 3 ger oss syndafallets beskrivning. Det finns invändningar angående förloppet om ormen och frestelsen att svara på innan vi kan fortsätta vidare. Berättelsen om ormens del i våra första föräldrars frestelse påstås som en fabel. En jämförelse mellan 1 Mos 3 och en fabel visar en stor klyfta. I en fabel väntar vi oss talande djur, det är inget märkligt med det, men uppmärksamheten är fokuserat på moralen i fabeln som många gånger har något att lära oss. Hur som helst när ormen sticker upp och talar då är det något som inte stämmer. Den talande ormen passar inte in och det är ett oväntat främmande inslag.

I kapitel tre krävs en annan hållning. Det finns ett allvar i detta kapitel då det är verkliga händelser. Människans fall i synd och misär var resultatet av en orm som talade. Vi handskas med någonting som vi inte kan åsidosätta vilken vi kan med fabler. Verkligheten saknas i fablernas värld, som vi inte tar på allvar.

Ormen påstås ibland som en symbol för den ondes kraft och har ingen objektiv existens. Det som fortgick var inte någon dialog mellan två varelser eftersom ormen var inte närvarande och förnimbar till Eva. I så fall var hennes resonemang med frestelsen helt enkelt en inbördes dialog. Om så är fallet då är det en liknelse. Eva föll för frestelsen på något sätt och brottades med sig själv om hur hon kunde bemöta den, men frestelsen var för stark för henne och således kapitulerade hon.

En sådan tolkning kan aldrig bortförklara de frågor som uppstår i texten. Om det inte fanns någon närvarande orm och det var inte mer än den ondes symbol varför finns det då en stark förbannelse uttalat över den (1 Mos 3:14)? Vad är syftet med ett sådant språk om det inte fanns någon orm? Och vidare varför talas om fiendskap mellan ormen och kvinnan om ormen bara var en symbol? Verserna fjorton och femton är då utan mening om det bara är en berättelse om Evas inbördes andlig kamp.

Det finns något annat att iakttaga om det bara gällde Evas kamp mot inre frestelser. Vad var ursprunget till hennes onda tankar? Möjligheten till hennes synd var med i det tillståndet hon skapades men det måste åtskiljas mellan möjlighet och att sätta möjligheten i verket. Vad var det som orsakade henne att inse möjligheten? Nej, det skapar mera problem än lösningar. Allt om Evas fall säger att ormen var närvarande i trädgården och talade med Eva. Visst är det svårt att föreställa sig en talande orm men det finns någonting djupare än det som ligger på ytan. Hela förloppet kan bara tolkas bokstavligen för att förstå människans fall och Guds ingripande för att rätta till oordningen och oredan som var syndafallets resultat. Ormen var trots allt bara en pjäs i handen på satan.

Ormen närmade sig människan och talade. Det faktum att den talade visar utan tvekan att något hade kommit i olag. Ormen tillskansade sig företrädesrätt som inte tillhörde den.

Adam och djuren

När Gud skapade Adam förde Han fram alla djur till honom för att ge dem namn. Detta betyder långt mer än att han yttrade något ljud på måfå. ’Att nämna något på semitiska språket betyder att igenkänna och utse dess natur och egenskaper’ (Edward J Young). I GT betyder namnet någonting som beskriver en människa eller ett objekt som också inger makt över detsamma. Således skildrade han djuren med förståndet och tal som Gud skapade honom med efter sin egen avbild. Adam visste av vilken orsak de existerade och deras förhållande med honom. Han visade hur fullständigt separat och olik han var från djuren.

Ormen reser sig upp och gör sig jämlik människan och beter sig som en människa. Det är någonting främmande och besynnerligt och Eva skulle ha sett det när ormen började samtalet. Varför ormen gav sig på Eva istället för Adam är det svårt att svara på. Vi vet inte hur lång tid det förflöt mellan Adam och Evas skapelse och satans närmande och det är inte heller viktigt för oss att veta. Viktigast är att de levde i paradisets lycksalighet utan synd till Guds ära tills ormen samtalade med Eva.

Den kommande bloggen blir fokuserad på syndafallet.