Av David Whitworth

 
Bland de invändningarna mot förutbestämmelseläran är att den är oförenlig med Bibelns universella verser som påstår att Kristus dog för ”alla människor” eller för ”hela världen” och att Gud vill att alla människor skall bli frälsta 1Tim 2:4. I 2Pet 3:9 läser vi att: Han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla få tid att omvända sig.

Dessa verser och flera andra lär oss helt enkelt att Gud är välvillig och tar ingen glädje i människors lidande. Denna blogg skall fokusera på orden ”hela världen,” ”alla människor,” och att ”Gud vill.”

”Vill”
Ordet ”vill” varierar i Bibelns språkbruk och i vardagsspråket. Ibland kan det betyda ett ”syfte,” eller ett ”beslut,” och ibland en ”önskan.” En domare på fotbollsmatchen har ingen önskan att visa ett rött kort till en spelare samtidigt som han har beslutat att utvisa honom eller henne som straff för att bryta mot reglerna. Ordet ”vill” översätts ibland som önska, t.ex. Jesus frågade Jakob och Johannes mor ’Vad vill du?’ Matt 20:21. Paulus sade, ’Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål.’ 1 Kor 14:19. (egen kursiv).

”Alla”
Likaså ordet ”alla” nyanseras i Bibeln. I vissa fall är det klart att det inte är bokstavligen. Efter det att Petrus och Johannes botade en lam man läser vi: ’Ty alla prisade Gud för det som hade hänt,’ Apg 4:21. Jesus sade till sina lärjungar: ”Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull,” Luk 21:17. När Jesus sade ’Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig’ Joh 12:32 kunde det bokstavligen aldrig betyda varje människa, historia visar oss klart att det finns ett oräkneligt antal som inte dras till Jesus som lever i uppror och dö i synd. Det som Han menade var att ett oräkneligt antal från varje folkslag, land och språkgrupp dras till Honom (Upp 7:9).
1 Kor15:22 är kanske den vers som används mest mot Kalvinismen där vi läser: ’Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.’ Men denna vers är tagen från Paulus’ berömda uppståndelsekapitel. Sammanhanget ger en kristallklar förklaring att han inte skriver om frälsningen i denna nuvarande tidsålder utan det nya livet som skänks i uppståndelsen (v23-24). Det som Paulus vill säga är att när Kristus kommer tillbaka blir ett härligt uppståndelseliv en verklighet för alla som är i Kristus.
1 Tim 2:4 är en vers som våra syskon i Kristus gärna vill dra upp som invändning mot förutbestämmelse. Paulus skriver: ”Gud vår frälsare vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” Sammanhanget ger svar på tal. Paulus uppmanar oss att i vers 1 be för alla människor och i vers 2 för kungar och alla i ledande ställning. ”Alla” i sammanhanget kan då inte betyda annat än från alla folkslag och stammar och länder och språk.
 
”Världen”
Termen ”världen” har också olika nyanser. Johannes brukade ordet på flera ställen i sitt evangelium och 1 Joh 2:2 säger han att Kristus är försoning för hela världens synder och i Joh 12:47 att Han har kommit för att frälsa världen. När Johannes döpare i Joh 1:29 kungjorde för fariséerna att Guds lamm kom för att ta bort världens synd, var det inte någon teologisk utläggning till kristna om frälsningens bredd utan han predikade till syndare. Alltså han predikade bara till judarna som var hans missionsfält Joh 1:31. Johannes bruk av ordet ”världen” var inte bara att frälsningen gällde judarna utan också hedningarna. Ordet ”världen ”har då en allmän mening i dessa verser.
Ibland används ordet som en stor del av världen som i Upp 13:3 där det står: ’Hela världen förundrade sig över vilddjuret och följde efter det.’ Eller i 1 Joh 5:19 ’Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld.’ Det skulle vara ytterst motsägelsefullt att påstå att det menas varje människa i dessa verser.

Ordet hänvisar ibland till en liten del av världen som när Paulus skrev till församlingen i Rom ’att man i hela världen förkunnar er tro,’ Rom 1:8. Den kända världen på Paulus´ tid sträckte sig runt Medelhavet och hela den världen visste inte ens om församlingens existens. Det var endast de troende, som var en liten del av Romerska riket, som tackade Gud för deras tro.
’Och det hände vid den tiden att från kejsaren Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas’ Luk 2:1. Det kunde aldrig betyda varje människa, de sjuka och gamla utgår från skattskrivningen av naturliga skäl.
Joh 3:16 är en vers som ofta citeras för att neutralisera bestämmelseläran. Judarna trodde sig har monopol på försoningen men den är global. Gud så älskade världen och inte en liten del av den. Det finns inget bevis på att den omfattar varje människa. Versen används ofta i det extrema och framställer Gud så kärleksfull att han inte straffar någon. Älskade Gud Esau? (Rom 9:13), älskade Gud Farao? (Rom 9:17). Älskar Gud ogudaktighet, ogärningsmän, blodtörstiga och falska? (Ps 5:5-7). Det finns två alternativ att tolka Paulus’ ord i 1Tim 2:4, om att Gud vill att alla människors skall bli frälsta utifrån den fria viljans synsätt. Antingen så frälser Gud alla människor eller så är Han besviken på att sin önskan inte uppfylls. För att hävda att världen betyder varje människa strider mot Bibliska ställen som kategorisk framställer Guds suveränitet.

Allt för ofta är det att frälsningen, som Kristus utformade, betraktas på en individuell plan och så är det, men vid och genom frälsningen av individer frälser Gud världen. Det finns inte någon motsättning mellan att Kristus dog för sitt folk och att Han dog för världen. Till slut kommer Hans folk att bli världen.

Det är i den reformerta trons genialitet som betonar att genom nåd frälser Gud världen organiskt. De utkorade är inte en fristående samling individer utan kollektivt är de Kristus församling och också medlemmar i den organism som är mänskligheten. 
 
Det hjälper att komma ihåg att världens frälsning, som i likhet med individens frälsning, är en utveckling. Frälsningen är en pågående process. Pånyttfödelse, omvändelse, aktiv tro, rättfärdiggörelse, adoption (barnaskap), helgelse och att bli förhärligad följer varandra. Vi är alla som bäst fattiga syndare. Varje troende är i behov av frälsning. Vi har kvarvarande synd att kämpa med och är i behov av att Kristus’ avbild återställs i oss. Denna utveckling är livslång och kallas för helgelse som har för syfte att gör oss heliga och fullbordas inte förrän vi når härligheten.
Lite kortfattade och enkelt. Vi är frälsta från syndens skuld, gradvis frälsas från syndens makt över oss och kommer att bli frälsta från syndens närvaro.
 
Försoningens mönster (omfattning)
 Avslutningsvis, ett citat från John Owen som är passande i sammanhanget:
'Gud tillfogade sin vrede som är en konsekvens, och Kristus underkastades helvetets plågor, antingen för alla synder hos alla människor, eller alla synder hos en del människor, eller en del synder hos alla människor. Om den sista, en del synder hos alla människor, då har alla människor några synder att ge räkenskap för, och då skall inte en enda människa bli frälst. Om det är alla synder hos en del människor, och det är det vi bekräftar, att Kristus som avlösare led för alla de utkorades alla synder.
 
Om Kristus led för alla människors alla synder varför är då inte alla befriade från straff för alla sina synder? Några kanske vill påstå, på grund av deras otro vill de inte tro. Men är otro synd eller inte? Om det inte är synd varför skulle de då straffas för det? Om det är synd, då undergick Kristus straffet för skulden som otro drar på sig, eller inte. Om Kristus straffades för otro varför skulle detta hindra dem mer än alla andra synder att ta del av frukten av hans död? Om inte han straffades då dog han inte för alla deras synder'. Owen avsluter med en utmaning till dem som tror på människans fria vilja i frälsningen: 'Låta dem få välja vilken del de vill'.

The Bondage of the Will 1525 – The Annotated Luther Study Edition
Martin Luther – Översättning Volker Leppin
Fortress Press, 2016 (ursprunglingen 1525)
 
The Bondage of the Will
Martin Luther – Översättning J.I Packer och O.R. Johnston
Baker Academic, 1957 (ursprungligen 1525)
 
Luther i studieutgåva
Studieutgåvan av Luthers ”Om den trälbundna viljan” har fina noter i marginalerna som bland annat förklarar Luthers referenser till antika författare. Dessa förklarande noter är en stor fördel med denna utgåva. Det går att diskutera huruvida det är en fördel eller en nackdel att det är en förkortad utgåva, en utgåva där man valt ut de delar av Luthers text som man tyckt varit relevanta.
 
Kanske är det lite oroväckande att förordet beskriver Luthers text som ”en lång och ibland förvirrande text som Luther slutförde i en hast”. Ja, hela den förordet och även noterna har en distans till Luther där men liksom inte riktigt vill kännas vid hans starka ord trots att det är ett lutherskt förlag.
 
Luther med förord av J.I. Packer
Bakers utgåva är fullständig, har en god översättning och ett lysande förord av J.I. Packer. Dock saknas förklarande noter till de många referenser till antika författare som Luther ger, i svaret till Erasmus ville Luther visa sig för forskarvärlden som väl beläst och kunnig teolog och utan förklarande noter blir det rätt mycket att slå upp om man vill följa med helt i Luthers tankar.
 
Packer förklarar i förordet hur boken av många setts som ett exempel mycket god systematisk teologi från Luther och hur bokens huvudtanke delades av princip alla reformatorer.

Luthers viktigaste teologiska text
Luther själv höll ”Om den trälbundna viljan” som sin viktigaste teologiska text och skriver till Capito 1537 att det är bara ”Lilla katekesen” och ”Om den trälbundna viljan” som är rätta och värda att bevaras i samlade verk.
 
Samverkar vi med Gud i frälsningen?
Luthers stora fråga är om frälsningen är helt av Gud eller om vi samverkar med Gud i frälsningen. Och Luthers svar är att vi inte samverkar med Gud i frälsningen och att frälsningen är helt av Gud och inte på något sätt av oss.
 
Det här var kontroversiellt för den romerskkatolska kyrkan och för den humanistiske forskaren Erasmus. Det var inte kontroversiellt bland de teologer och ledare som fanns i den protestantiska reformationen.
 
Relevans för den tidiga svenska baptiströrelsen
Anders Wiberg var en viktig ledare i den tidiga svenska baptiströrelsen. Genom sin utbildning vid Uppsala Universitet var han inte bara väl känd med luthersk teologi utan hade också de språkkunskaper som behövdes för att kunna läsa Luther även när svenska utgåvor saknades.
 
Det här innebär att en ledare som Anders Wiberg bör kunnat visa hur grundtanken i den reformerta teologin man mötte hos internationella baptistledare som J.G. Oncken och C.H. Spurgeon också fanns hos Luther.
 
Den trälbundna viljan i frikyrkan idag
Man möter i dagens frikyrkor många som tycker det är väldigt viktigt att poängtera att vi samarbetar med Gud i frälsningen. För Luther och de andra reformatorerna vore det något helt främmande. Att mena att vi samarbetar med Gud i frälsningen ger en risk för gärningslära och otrygghet i frälsningen.
 
En bok för idag
Luthers ”Om den trälbundna viljan” är omskakande och intressant läsning med direkt relevans för det kristna vardagslivet. Samtidigt är det djup teologi och utmanande filosofi som väcker många tankar värda att begrunda över inte bara en, utan många koppar gott kaffe.

Av David Whitworth

 
Mötet med den svenska nyevangeliska väckelsen med ledare som George Scott och C.O. Rosenius hade stor betydelse för att forma en ung Anders Wiberg som kristen ledare. Besöket hos J.G. Oncken som fick honom sedan att ta ställning för troendedopet och bli baptist.
 
Mötet med den nyevangeliska väckelsen
 Eftersom Wiberg ämnade ta en fil.dr. började han nu under vintern 1839 studera kemi vid Teknologiska Institutet i Stockholm. Han bodde i ett vindsrum och i samma hus bodde Samuel Svensson som var troende. I konversation med varandra sade Samuel bl.a. "Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer". Enligt Wiberg fastnade de orden som en pil i hans hjärta. Han föll på knä och bad Herren om förbarmande. Ännu var stunden inte inne för hans frälsning, det skulle dröja tre år till "innan jag blev frigjord".
 
Vid denna tid träffade Wiberg George Scott och detta blev starten på en ny tidsepok i hans liv. Scott var redaktör för Missionstidningen och han uppmuntrade Anders att redigera den som var det enda missionsblad som gavs ut i Sverige under denna tid. Under åren 1840-1842 skötte Anders denna syssla. Vid denna tidpunkt lärde han känna C. O. Rosenius. Scott hade ett starkt inflytande på dessa unga mäns liv.
 
Frälsningen
 Wiberg återvände till Uppsala 1842 för att studera till präst. Han hade nu en längtan efter att bli frälst men han strävade efter frälsningen genom egen rättfärdighet. Han föll i förtvivlan och i sin ångest "låg jag på golvet och vred mig som en mask". Frälsningen var inte långt borta och den kom då han läste Johan Arndts Sann Kristendom.
 
Efter att ha fullgjort sina präststudier 1843 blev han vigd som präst i Uppsala Domkyrka och samma år fick Wiberg en tjänst i Rogsta, Hälsingland. Gud välsignade honom med väckelse i socknen. I Rogsta växte fiendskapen mot honom både innanför och utanför kyrkan. Hans hälsa vacklade genom överansträngning och han spottade blod.
 
Vad gäller hans inre liv under denna tiden fick han ständigt nya erfarenheter, som ledde honom till en allt djupare självkännedom om sina begränsningar och ett allt närmare förhållande med sin Frälsare.
 
Samvetskvalen
 Anders sista tjänst i Statskyrkan var i Njutånger 1848. Gud välsignade honom än en gång med väckelse, men han kom i allt större betänkligheter över tillståndet inom statskyrkan och sin ställning som präst. Detta kulminerade på ett konfirmandläger när det var dags att dela ut nattvarden till barnen. I Wibergs ögon var det bara några få barn som visade tecken på frälsning. Det var smärtsamt för honom att ge ofrälsta barn tillträde till Herrens nattvard. Denna händelse ledde honom till att grundligt undersöka Bibeln och även Luthers skrifter för att få svar på frågan. Han fann snart att det var obibliskt att släppa fram de ofrälsta till nattvarden. Han beslöt sig då för att lämna sin tjänst som präst. Hans samvetsgranna och orubbliga trohet mot Sanningen utgör grunddraget i hela hans liv och karaktär.
 
Anders Wiberg funderade nu på att bli missionär och sökte tjänst hos London Missionary Society. Han blev antagen men förverkligade det inte.
                                                                         
In i det okända
1850 gav sig Anders iväg från Hälsingland till Stockholm alldeles okunnig om Herrens vilja för honom och utan ekonomiska medel och stöd. Han förtröstade helt på Herrens hjälp och ledning. I huvudstaden kom han i kontakt med många av Sveriges evangeliska väckelsefacklor, Carl Olof Rosenius, Per Magnus Elmblad, bröderna Gustaf och Per Palmqvist, David Forssell, Oskar Ahnfeldt och Peter Ferdinand Hejdenberg m fl.
 
Vändpunkten
 På våren 1851 åkte Anders med David Forssell och B. H. S. Lundvall till Hamburg. Under besöket träffade han de reformerta baptistpastorerna Johann Gerhardt Oncken och dansken Julius Köbner. Det är ingen överraskning att frågan om troendedopet kom upp i konversationen. Wiberg försvarade ivrigt barndopet. Köbner räckte honom en skrift om troendedop som Wiberg läste på vägen hem.
 
Barndopet var ingen självklarhet för Wiberg längre. Han studerade Bibeln genomgående i ämnet och blev en övertygad baptist. Hans studier blev till en bok med titeln Hvilken bör döpas? som gavs ut 1853. Det Kristliga Dopet var ett utökat arbete om dopet som gavs ut senare. I början var Anders tveksam till att släppa den förstnämnda boken men hans vänner uppmanade honom detta och han gav sitt tillstånd. Den sistnämnda boken är en av de mest omfattande, om inte den mest omfattade, i ämnet och innehåller 371 sidor. Det var modigt av Wiberg att ge ut denna och nu blev han statskyrkans fiende nummer ett. Hatet mot honom växte sig allt kraftigare.
 
Wibergs hälsotillstånd försvagades alltmer av att han led av utbrändhet och läkaren rådde honom till att resa ut till havs.