Av David Whitworth

 
8 januari 1856 inträffade den stora dagen i Susannah och Charles liv.
Dagen de hade längtat efter för att ingå äktenskapsförbundet med varandra.
 
Vigseln uppmärksammades över hela Storbrittanien. Tidigt på morgonen började folk att köa utanför New Park Street Chapel och några timmar senare hade det samlats tusentals människor på gatorna utanför kyrkan. Det var omöjligt att det skulle bli en diskret vigsel med den omtalade pastor Spurgeon och hans blivande fru. Att se så många människor förbryllade Susannah och det var säkert en svår prövning för henne som var så blyg. Hon steg upp tidigt på morgon för att tillbringa mycket tid i bön. Hon klädde sig i en enkel brudklänning och förberedde sig för vigseln. Kyrkan var fylld inom en halv timma efter dörrarna hade öppnats.
 
Efter folkets jubel ute på gatorna åkte brudparet till Paris på 10 dagars smekmånad. Susannah var reseledare för Charles eftersom hon hade ofta besökt Paris och var välbekant med staden.
 
Väl hem igen flyttade paret in i ett oprententiöst hus på New Kent Road i centrala London. Det bästa rummet i hemmet var avsett till biblioteket och detta blev ett mönster för deras hem i framtiden.
 
Äktenskapslivet
I en ganska ansträngd ekonomi var Susannah en skicklig ekonom och vände på varenda slant för att få deras ekonomi att gå ihop. Hon till och med budgeterade för en ung predikant som Charles utbildade och utrustade till pastor. Projektet var så framgångsrikt att det senare ledde till ett pastors college.
 
En märklig händelse som visade hur ovärderlig Susannah var och till vilken stor välsignelse för Charles är värd att nämna. Det var på en lördag kväll då Spurgeon brottades med texten som han skulle predika över på söndagen. Han studerade texten till sent inpå natten men kunde inte få fram någonting ur innehållet. Susannah rådde honom att gå och lägga sig och försöka igen på söndagsmorgonen. Hon lovade att väcka Charles tidigt. Hon väcktes mitt i natten av att han talade i sömnen där han predikade över just den utvalde texten. Hon bad till Gud att Han skulle lägga utläggningen på hennes minne och hon fick bönesvar. Följande morgon kunde hon återberätta predikans innehåll för Charles som med stor glädje prisade Herren för att detta var precis innehållet han sökte.
 
20 september 1856 föddes tvillingar i familjen Spurgeon. Deras glädje var fullkomnad vid födelsen av dessa pojkar som de gav namnen Charles och Thomas. Föräldrarna var måna om att helga dessa tvillingar åt Herren i Hans tjänst och så blev det också.

Dödsskuggans dal
Denna överväldigande glädje var tragisk nog kortlivad när paret tvingades "vandrar i dödsskuggans dal." 19 oktober 1856, en månad efter pojkarnas födelse upplevde Susannah och Charles vad som lindrigt sagt var en mardröm som de aldrig skulle glömma. Charles skulle predika inför tusentals människor i Surrey Gardens Music Hall. Under tiden han bad utbröt panik bland publiken. Någon eller några längre bak i lokalen ropade "Eld!, Eld!" Det var ett avsiktlig rop från evangeliets fiender men varningen var falsk. Mitt uppe i paniken rusade människor mot utgången som resulterade i flera människors död.
 
 
Familjeidyllen
När Spurgeon kom hem senare på den ödesdigra kvällen var han en härjad och bruten man. Susannah försökte trösta honom men han vägrade tröstas och han grät hela kvällen och långt inpå natten. Men Gud är trofast och ledde paret ut ur den mörka dalen.
 
1857 flyttade familjen Spurgeon till Helensburgh House i Clapham som då var en liten by på landet. Det var i denna lantliga idyll som familjen hittade det lugnet de så väl behövde. Huset hade en stor trädgård med fruktträd som paret kunde sköta och koppla av i och där barnen kunde springa fritt. Enligt Susannah levde de många lyckliga år i huset.
 
Fru Spurgeon var varmt tillgiven sin man, liksom Charles var till sin fru och deras kärlek till varandra var djup och innerlig. Hon satsade sin tid och energi att hjälpa, styrka, trösta och uppmuntra honom. Hon ansåg det som ett privilegium och en glädje att vara vid hans sida under hans predikoturer och vårda och pyssla om honom när han blev sjuk. När Susannah själv blev sjuk några år senare var rollerna omvända.
 
Under de åren som hon var frisk tog hon en aktiv del i Charles arbete, först i New Park Street Chapel och senare Metropolitan Tabernacle där hon tog hand om flera kvinnor och flickor. Susannah levde gudfruktigt och värdigt och hon var mycket omtyckt och beundrades av församlingarnas medlemmar.
 
Efter att de hade bott drygt tolv år i Helensburgh House behövde familjen ett större hus. De hade bestämt att riva huset och bygga ett större. Susannah flyttade till Brighton under byggnationen men där blev hon mycket sjuk och kunde inte flytta in i det nya huset tills senare. Charles tog hand om inredningen och valde allt med kärlek och omsorg för att behaga sin kära fru Susannah.
 
Susannahs sjukdom
Sjukdomen begränsade hennes rörelseförmåga och det hindrade henne från att följa med   Charles på hans predikoturer. För paret Spurgeon var det plågsamt att vara ifrån varandra. Han skrev till henne med glädje varje dag de var åtskilda. Susannah ville att Charles skulle  minska brevskrivandet till henne eftersom han redan hade en stor arbetsbörda med korrespondens och predikoförberedelser på sina resor. Det förslaget vann ingen gehör hos honom!
 
Susannahs intensiva och djupa kärlek för Charles inspirerade honom så att han en gång skrev: 'Det är ingen som vet hur tacksam jag är till Gud för dig. I allt jag har gjort för Honom har du spelat en stor roll eftersom du ger mig glädje och det har utrustat mig väl i Herrens tjänst. Genom den glädjen har jag fått kraft till arbete i Mästarens tjänst och jag har kunnat arbeta ihärdigt genom din ljuvliga gemenskap.'
 
Hennes sjukdom gjorde henne mycket svag och hon var sängliggande under långa perioder. Trots detta var hon trofast i sin undervisning till sina tvillingsöner i de stora bibliska lärorna och hon hade glädjen av att se dem frälsta i unga år.

Det Allra viktigaste – Evangeliets kraft och budskap
Paul Washer
Reformedia, 2015
 
Ett spontant köp på Nyhemsveckan, en liten främmande fågel i den svenska bokvärlden. Sakta har jag läst och reflekterat över Paul Washers bok om Evangelium. Det som slår mig är den själavårdande aspekten av ett rent evangelium, att sunda församlingar byggs av evangelium.
 
Clara
Hon är tjugofyra år och har växt upp med Jesus. Kanske är det att hon ofta läser Bibeln, kanske är det ärlighet inför Jesus, konsekvensen är att hon ofta känner att hon inte räcker till.  Guds helighet står klar för henne i Bibeln och hon ser Skriftens uppfordran till ett heligt liv, men hon upplever att hon inte möter kraven. Många har i all välmening talat om Guds kärlek och förlåtelse, men det har liksom inte gått att få ihop logiskt Guds med helighet. På något sätt har hon levt hela sitt liv den svenska frikyrkans mitt, utan att få ett frigörande evangelium ordentligt förkunnat och förklarat för sig.
 
För Clara kan den här boken bli en skatt, noga och grundligt förklarar Washer ett klassiskt evangelium, reformationens evangelium med tillräknad rättfärdighet, inte rättfärdighet genom gärningar. Det är inte genom vad vi gör, det är genom vad Jesus har gjort!
 
Stefan
Mitt i livet, men branden för Jesus är starkare än någonsin. John Pipers starka förkunnelse av evangeliet inspirerar honom mycket. Internet, youtube och mp3 har varit en sann välsignelse och givit ett utblick vidare än hemförsamlingen. Samtidigt älskar Stefan sin församling och engagerar sig både praktiskt och i undervisning, trogen i det Gud har givit honom att tjäna i. Många gånger känner han att han saknar ord, ja själva språket, för att förklara evangelium i sitt eget sammanhang. Att det som kommer så naturligt på engelska blir svårt att formulera på svenska. Det är som om John Piper får så mycket gratis av det engelska språket, en särskild precision i talet om korset, försoningen och frälsningen.
 
I Washers bok kan Stefan hitta många av de svenska ord och formuleringar han saknar och till det en ordentlig genomgång av evangelium på hans eget modersmål.
 
Klas
Ibland blir han nostalgisk när han tänker på tider av väckelse. Med två år kvar till pension tjänar Klas som pastori två små församlingar på landet. Han tänker på det tydliga väckelsebudskapet från ungdomen, både det han lyssnat till och det han själv en gång förkunnade. Han har aldrig tvivlat på Bibeln, och den ny tidens urvattning av tron har aldrig lockat honom. Med sorg ser han hur flera av medlemmarna i de församlingar han är föreståndare inte riktigt på djupet har berörts av budskapet om Jesus. Många är det som förklarat för honom att man inte längre kan förkunna hans ungdoms evangelium. Kanske är det till del komplex över bristande utbildning som gör att han har svårt att sätt emot, han har bara fem veckors bibelskola och sedan direkt i tjänst, det var så på den tiden han blev pastor. Till slut och sakta har det som en gång kändes otänkbart hänt, att han blivit försiktig och undvikande med det dyrbara evangelium han satts att förkunna. Experterna har ju sagt att det är en ny och annorlunda kultur nu, att Charles Spurgeon inte längre är ett ideal för predikan. Lite sorgsen och nostalgisk gör Klas ändå sitt bästa, och i själavården är han ännu både varm och tydlig. Men, han längtar och tänker, kan man kanske ännu predika väckelse?
 
Paul Washer är klar igenom hela boken, det är ett rent och klart evangelium som frälser. Så har det varit i alla tider och i alla kulturer, så är det också i dagens Sverige. Och vi vet att hjältar ur väckelsehistorien som Wesley, Spurgeon och Moody alla fick utstå bespottelse och smälek för sin förkunnelse, också i deras tid och kultur var mötte ett klassiskt evangelium motstånd. Om och om ger Washer exempel och förklaringar som kan ge Klas modet i förkunnelsen tillbaka.
 
Är det en bok för dig?
Kanske känner du igen dig i Clara, Stefan eller Klas. Kanske längtar du efter trygghet i din personliga tro och fred med Gud. Är det frustration över en vilja att förklara, men sakna ord? Eller har du tappat modet att förkunna ett klassiskt evangelium?
 
Boken är välskriven, grundlig och tydligt grundad i Bibeln. Översättningen klingar gott i mina öron och ovana ord är förklarade. Jag tror att du också skulle gilla denna bok :)

Heidegger – His Life & His Philosophy
Alain Badiou & Barbara Cassin
Columbia University Press, 2016
 
En av den vetenskapliga rationalitetens mest genomtänkta försvarare, Mario Bunge, skriver under uppslagsordet ”H” i ”Philosophical Dictionary - Enlarged Edition”:
 
”H – Den farligaste bokstaven i det tyska språket”
 
Vi vet vem Bunge menar, referensen är till en tysk filosof så farlig att man inte ens kan skriva ut hans namn. Han var 1900-talets kanske mest betydande tänkare, omhuldad av de intellektuella, en hjälte i vänsterkretsar och viktig inspiration för progressiva teologer.
 
Den här lilla boken skriven av två franska filosofer hjälper oss inte med frågan om ifall Martin Heideggers filosofi i sig lägger en fascistisk och amoralisk grund för det tänkande som tar sin utgångspunkt därur. Men däremot klarlägger den två frågor om Heideggers egen moral, frågan om nazismen och kvinnorna.
 
Utan tvivel var Heidegger nazist under 30-talet, partimedlem och nazistisk rektor för ett nazistiskt universitet. Han var kanske ingen ledande nazist, snarare en helt ordinär och vanligt småstadsnazist så som många andra tyskar vid den tiden. Badiou och Cassin gör det klart, det här är fakta som vi har att acceptera, att stora filosofer ofta har suspekta politiska åsikter. Platon, den västerländska filosofins fader, har ju klara dragningar till siciliansk fascism och hans mästerverk ”Staten”, är ju snarast en apologetik för, just så, fascism.
 
Och, något är det ju i Heideggers tänkande som gör det möjligt för honom att förena ett livslångt äktenskap med otaliga kvinnoaffärer. Ja, varken Bibelns sexualmoral eller den samtida feminismens tankar och sex och kärlek är riktigt förenliga med Heideggers lite buffliga beteende på kärlekens område.
 
Nog blir det problematiskt om vi svartlistar att tänkare genom historien som inte omfattar den moral som är självklar just i vår historiska och kulturella situation. Men, en viktig lärdom är att intellektuell briljans och encyklopedisk pålästhet inte med självklarhet leder till god etik och rätt åsikter i politiska frågor. Vänsters ryggmärgsreflex att avfärda alla som avviker i åsikt med att de har små hjärnor eller är dåligt pålästa håller inte i fallet Heidegger.
 
Då till den svåra frågan. Har Mario Bunge rätt i sin bedömningen om Heidegger? Ja, kanske. I den västerländska kulturen som alltmer påverkas Heideggers tänkande, så ser vi fler och fler tecken på en fascism i vardande. När akademins tänkande sipprar ned och blir folklig filosofi får det till slut politiska konsekvenser. Till exempel är Donald Trump på ett lite skruvat sätt en naturlig följd av den kontinentala filosofins framgångar på de amerikanske universiteten. Det här är en kontroversiell tanke, men kan vara sann ändå :(