2016 > 07

Treenigheten och Guds rike
Jürgen Moltmann
Verbum, 1991
 
The Tripersonal God – Understanding and Interpreting the Trinity
Gerald O’Collins
Paulist Press, 2015
 
Oneness and Trinity
David K Bernard
Word Aflame Press, 2011
 
Kanske är treenigheten en svag punkt i vår tids frikyrkor, nog är det så att många gudstjänster lika gärna skulle kunna firats av treenighetsförnekande modalister, oneness-pingstvänner eller den tidiga kyrkans sabellianer. För det är nog inte främst Arius lära om att Jesus inte är av samma gudomliga väsen som Fadern som är vårt problem. Istället är det Sabellius lära om att Fadern, Sonen och den helige Ande inte är personer, utan bara uppenbarelsesätt för den ende Guden.
 
Villoläror börjar med viljan att lösa ett problem
Villoläror uppkommer ofta i all välmening, man vill lösa ett teologiskt problem, göra den kristna tron rimlig och ha ett budskap som går bra att förmedla ut i världen och lokalsamhället. Det rimligaste är att anta att Sabellius och Arius presenterade sina läror i syfte att hjälpa de kristna församlingarna. Deras teologier framstod i början som rimliga och bra. Men, den kristna lärarna och de kristna gudstjänstfirarna såg snart att Arius och Sabellius läror inte tålde ljuset av Bibeln, levande tillbedjan och gudstjänstfirande.
 
Med det allmänna kyrkomötet i Nicaea år 325 och sedan Konstantinopel år 381 satte de renläriga församlingarna den lära om treenigheten som tålt prövning in i våra dagar. Att sedan framhärda med en villolära sedan det står klart och tydligt att det är en villolära är en allvarlig sak, athanasianska trosbekännelsen gör konsekvenserna tydliga.
 
Att förneka Jesus som gudomlig leder till undergång
Kyrkohistorien visar rätt så klart att rörelser med arianism, socinianism eller unitarism snart tynar bort. I baptiströrelsens brittiska början fanns generalbaptister och partikulärbaptister. Generalbaptisterna fick för sig att förneka treenigheten och försvann snart, med undantag av en utbrytargrupp som anslöt sig till de fornkyrkliga trosbekännelserna och deras treenighetslära.
 
Sabellianism i pingströrelsen
Med sabellianism och modalism är det lite annorlunda. Här erkänner man Jesus som gudomlig. Sedan 1913 finns oneness som en modalistisk gren av den internationella pingströrelsen som har miljoner anhängare. I ”Oneness and Trinity” så försöker en av deras främsta teologer argumentera för att oneness var den tidiga kyrkans riktiga teologi. Bernard tänjer på kyrkofädernas texter mycket längre än rimligt, särskilt har jag detaljstuderat hans interaktion med Didache och ser att den inte tål granskning. Men, det Bernard ger ett gott argument för är att dagens oneness i stort sätt har samma teologi som Sabellius villolära i den tidiga kyrkan. Och ärligen ska det väl sägas att sabellianismen hade ett starkare stöd i den tidiga kyrkan än vi ofta tänker oss. Kanske kan man lättaste förstå det så att den gudstjänstfirande församlingens treeniga gudstjänstfirande från början var rätt i liturgisk teologi, men att det tog fram till Niceae år 325 för att teologerna skulle formulera det rätt i ord som skriven teologi.
 
Modalism i samtida protestantisk teologi
Många menar att Karl Barth (1886-1968) var en kyrkofader i modern tid. Han hade stort inflytande i missionsförbundet och stod högt i kurs på Teologiska seminariet på Lidingö. Än idag hörs predikningar i Equmeniakyrkan med starka ekon av Karl Barth.
 
Det vore ju lite övermodigt av en obetydlig blogg att anklaga Karl Barth för modalism, även om det skrivs av någon som har alla band av ”Die kirchliche Dogmatik” i bokhyllan (om än i engelsk översättning). Därför är Jürgen Moltmanns ”Treenigheten och Guds rike” så intressant. Moltmann är ju så väl kvalificerad som teolog som man kan bli, och under sin tid som professor i Tübingen också med tillgång till all den bästa forskningen om Barth som finns att uppbringa.
 
Och för Moltman står det klart, Barth har tydligt modalistiska tendenser, inte minst när han ersätter kyrkans formel ”una substantia – tres personae” med ”ett gudomligt subjekt i tre olika varasätt”. Moltmann menar att vi här har en ”senkommen triumf för den sabellianska modalismen”. Så kära vänner i Equmenikyrkan, nästa gång ni ska förklara det här med den ursprungliga betydelsen av persona som en mask på teatern som man tar av och på, då ska ni veta att det är en modalistisk tolkning av treenigheten som inte tål granskning från Moltmann och den bästa tyska teologin :)
 
Moltmann och den sociala treenigheten
Moltmann gör en mycket intressant läsning av de kappadokiska fäderna och utvecklar ur detta läran om den sociala treenigheten. Här går vi längre än syftet med det här blogginlägget, men det är en förståelse av treenigheten som står i harmoni med de fornkyrkliga trosbekännelserna och som uppmuntrar ett tydligt treenigt bön- och gudstjänstliv. Inte minst är det intressant att tänka kring hur läran som den sociala treenigheten ger goda argument för både demokrati och frikyrklig organisation av kristenheten. Miroslav Wolf utvecklar tankar om församlingen som en avbild av treenigheten i ”After Our Likeness: The Church as the Image of the Trinity”. Minst sagt intressant, men som alla nya läroformuleringar bör det under tid prövas mot Bibel och gudstjänstliv.
 
En klassisk förståelse av treenigheten
Naturligt kommer frågan: kan man inte bara tro som de renläriga församlingarna alltid har gjort? Gerald O’Collins ger med ” The Tripersonal God – Understanding and Interpreting the Trinity” en god hjälp till detta. Skriven från romersk-katolsk synvinkel och använd som kurslitteratur på Newmanistitutet (om jag är rätt informerad), men som försvarar den förståelse av treenigheten som i grunden också är reformationens. En pedagogisk bok som ger en bra grund i Bibeln och kyrkans första tusen år och sedan återger samtidens teologi i ljuset av detta.
 
Slutsats
En slutsats är att man sällan hamnar fel om man följer de fornkyrkliga trosbekännelserna och de klassiska protestantiska formuleringarna av kristen tro. Visst kan det kännas bra att med Barth formulera om den kristna tron för att passa in i samtiden, men snart blir den nya formuleringen sedd i historiens ljus och framstår mest som en ny formulering av en klassisk villolära. Så är det med Rob Bell och alla sådana också.
 
Men, ibland kan även de renläriga församlingarna göra gott i att korrigera kursen en smula för åter hamna på rätt kurs. Moltmann uppmuntrar västkyrkans teologer att både blicka bakåt och österut för att se om vi kanske hamnat lite snett, det ligger något i att västkyrkan på många sätt fått en dragning mot modalism. Här finns ett uppdrag åt ansvarsfulla ledare, både i församlingarna och på de teologiska seminarierna, att återupptäcka något av treenighetens rikedom.
 
Det finns anledning till att vi på den här webbplatsen har valt 1689 års baptistbekännelse som en stabil grund att återkommande gå tillbaka till. Bibeln är Guds ord och vår slutgiltiga auktoritet. Det är en god hjälp när vi prövar vår teologi mot Bibeln att göra det tillsammans med bröder och systrar som genom åren levt i renläriga gudstjänstfirande församlingar.

Läs hela inlägget »

Han vederkvicker min själ – Finn styrkan i Herrens bön och psalm 23
Dr Mark Rutland
Livets Ords Förlag, 2016
 
Han är en av ledarna i den lokala LP-verksamheten, när han inleder mötet berättar han att han har det svårt andligt och inte kunnat be, han vill ju att bönen ska komma naturligt och direkt från hjärtat. Nog är det många i frikyrkorna som känt likadant, vi har ett arv ända från 1600-talet med den här undervisningen.
 
Baptistpredikanten John Bunyan (1628–88) argumenterar 1662,  i fängelse för att ha predikat utanför den engelska statskyrkan, för att man ska be med Andens hjälp, snarare än genom böner föreskrivna i statskyrkans kyrkohandbok och bönböcker. Hans definition av bön är :
 
Bön är ett uppriktigt, känsligt, kärleksfullt utgjutande av hjärtat eller själen till Gud genom Kristus, i kraft och bistånd av den helige Ande, för sådant som Gud har lovat eller, enligt Ordet, för kyrkans bästa, med underkastelse, i tro, inför Guds vilja.
 
Bunyan påpekar att Kristus sände oss Anden som hjälpare och Anden bistår oss i bön. Vidare förklarar Bunyan att om Kristus tänkt Herrens bön som en fast begränsande form så hade vi inte fått två versioner. Vi ser inte heller apostlarna använda Herrens bön, eller dem undervisa i att använda Herrens bön. Det vi får i Matteus 6 och Lukas 11 är riktlinjer för bön, att vi ska be i tro, till Gud i himlen, för sådana saker som är enligt hans vilja. Frikyrkan har med Bunyan reagerat på att Herrens bön istället för mönster och förebild för fri bön riskerar att stelna till en begränsande form som ivrigt upprepas och ibland reduceras till tanklöst rabblande.
 
Men, det finns också en annan ström i kristenheten. I församlingsmanualen Didache från ca år 50-110 finns en version av denna bön med uppmaningen ”Be så tre gånger om dagen.”
(här i versionen från Katakomb – teologisk verkstad www.katakomb.nu):
 
Vår Far i himlen, låt ditt namn hållas heligt. Låt ditt rike komma; Låt din vilja ske på jorden så som i himlen. Ge oss i dag det bröd vi behöver och förlåt oss vår skuld, liksom vi förlåter dem som står i skuld till oss. Och led inte in oss i prövningar, utan rädda oss undan det onda: för makten och äran är din, för alltid.”
 
Nog hade det varit bra för min vän på LP om han i svåra stunder och andlig svacka kunnat finna trygghet i att läsa Herrens bön morgon, lunch och kväll. Att få möta Gud med ord som garanterat är rätt, även om känslan inte är där och där tron får vara mer än en känsla, utan också trygg förvissning om att Guds löften gäller även när känslorna inte finns där. Gud är värd att tillbe också när det känns torrt.
 
Dr Mark Rutland ägnar en bok åt att sätta ord på dessa erfarenheter. Med många exempel visar han hur välgörande det kan vara för själen att ofta be Herrens bön och Psalm 23, ja, hur de är i harmoni och med fördel bes tillsammans. Bokens titel fångar det hela så väl ”Han vederkvicker min själ”.
 
Boken är djupt själavårdande och visar hur böner ur Bibeln kan betyda så mycket i svåra stunder, men också hur de kan fungera väl för att ge stabilitet i bönelivet också när allt är väl.

Kanske kommer vi från olika fromhetstraditioner, för många gånger känns det inte som att textutläggningarna träffar helt rätt. Därför är det här kanske inte den bok som jag kommer att ge till vem som helst i församlingen, även om den betytt mycket för mig personligen.
 
För alla så rekommenderas starkt att flitigt be Herrens bön och Psalm 23 tillsammans, särskilt i tider då det känns kärvt att be. I boken används 1917 års version av Herrens bön och Folkbibeln 98 för Psalm 23, i båda dessa finns ett språk som har en särskild skönhet och ett andligt djup och de står tydligt förankrade i kristen tradition.
 
För de som känner sig trygga med den undervisning som ges på Europakonferensen så är det här en bok som borde har en självklar plats i samlingen med böcker om bön. Här finns trygghet, stabilitet och andligt djup som gör väl för själen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: bön, böcker, pingst

Mässa i medeltida socken
Helander, Pernler, Pilz, Stolt
Artos bokförlag, 1993
 
Den här boken beskriver hur man återskapat en katolsk mässa så som den firades i en landsortsförsamling i Linköpings stift i mitten av 1400-talet. Källmaterialet är betydligt rikare än man kan föreställa sig. En kyrkohistoriskt mycket intressant bok.

Nedan är några reflektioner.
 
En relevant gudstjänst
Genom mässans firande ville kyrkan bland annat säkerställa:

  • Hälsan
  • Skörden
  • Freden
  • Den saliga hädanfärden
  • Ett evigt liv

Det är svårt att säga annat än att det här måste känts relevant och bra för kyrkobesökarna. Och visst påminner det mycket om vanliga ämnen för bön i en vanlig nutida frikyrkoförsamling. Anar vi också en sorts framgångsteologi i den medeltida kyrkan?
 
En internationell gudstjänst
Kanske kan vi här se en föregångare till dagens flitiga sjungande av Hillsongs sånger på engelska, även i församlingar med bristande förståelse av engelska? Stora delen av gudstjänsten och dess böner var på det internationella språket latin, och läsningarna av de skrivna bönerna var ofta tydligt knutna till internationella förlagor. Är det så att kopplingen till den internationella kyrkan ibland känns viktigare än att riktigt förstå vad som sägs?
 
En enkel predikan och undervisning om trons grunder
Predikan var kort, enkel och på folkets språk, det vill säga svenska. Sedan en genomgång av trons grunder på svenska med utgångspunkt från med trosbekännelsen, Fader vår, Var hälsad Maria och tio Guds bud. En möjlig förklaring till det ofta lite ljumma andliga läget i många av våra församlingar idag kan vara att vi inte längre ger plats för grundläggande undervisning ifrån apostoliska trosbekännelsen, Herrens bön och de tio budorden, sådant var självklart för reformatorerna och puritanerna.
 
En senmedeltida katolsk gudstjänst
I boken är hela liturgin för en gudstjänst återgiven på latin med översättning till svenska. Otvivelaktigt är det en katolsk gudstjänst med allt som reformatorerna ville reformera:

  • Viigvatten har någon typ av närmast magisk egenskap
  • Maria och helgon har roller som man inte finner i Bibeln
  • Vinet och brödet förvandlas till Jesu blod och kropp
  • Nattvarden är ett offer
  • För de frikyrkliga är mängden skrivna böner påtagligt främmande
  • Hela det här med teologin runt frälsning känns, ja, lite katolskt
Läs hela inlägget »

Till uppbyggelse
Daniel Alm
Sjöbergs förlag, 2016
 
Vi läste varsina kapitel runt det lilla bordet i husvagnen långt ut i skogen på Nyhemsveckans camping. Samtalen blev bra och verkligen till uppbyggelse. Det bär emot att presentera en bok som jag inte läst allt i. Men, de kapitel vi läst och samtalat om lovar så mycket och därför blir boken en del av kvällsandakten ett antal veckor framöver.
 
Det är som om Daniel Alm personligt förstått reformationens grundsanningar och som en vän till pingsten på ett särskilt sett hur andedopet sätter strålkastarljuset på trons centrum.
 
Kanske blir det en djupare bokpresentation till hösten, kanske mer objektivt nyanserat och mindre storögt förundrat som nu när konferenskänslan ännu sitter i :)

Läs hela inlägget »
Etiketter: böcker, pingst, sverige