Knut Oscar Broady

Knut Oscar Broady (1832–1922) var rektor för Betelseminariet 1866–1906 och en bland baptisterna mycket uppskattad predikant.  Han lade i fyrtio år som seminariets huvudsakliga lärare i teologi stor kraft på att ”fostra de unga bröderna till en djupare åskådning av Kristus”.

Baptistpionjärer som Anders Wiberg och J.G. Oncken lade vikt vid en genomtänkt teologi, gärna formulerad i en trosbekännelse. För Betelseminariets första rektor låg bibelundervisningen i fokus. Hans studenter fick lära sig att hålla sig till bibelordet och varnades för bibelkommentarer och böcker i systematisk teologi.

I stället för att lita på andra har vi i seminariet allt ifrån början följt den grundsatsen att gå direkt till Guds ord och där under innerliga bön till Gud om ljus och ledning lära sanningen. Nu torde någon säga: men härigenom kan väl ändå inte förekommas, att inte lärarens enskilda meningar kunna insmyga sig i ordet och lärjungarna tillägna sig dem istället för sanning. Vi svarar: Herren har så ordnat att om man ställer sig beroende av honom och gör hans ord till sin enda sanningskälla på livets väg samt med en uppmärksam ande och ett mottagligt hjärta följer detta ord från vers till vers, från kapitel till kapitel, från bok till bok, även om man skulle fatta miste på ett ställe, hans ande vid ett annat ställe rättar misstaget och för från ljus till ljus från klarhet till klarhet. Ett dylikt studium av Guds ord gör vi till vår huvuduppgift.
K.O. Broady. Ur tal vid Betelsminariets 25-årsjubileum 1891

Vår uppgift såsom samfund och kristna

Av K.O. Broady 1898 (lätt justerat språk) från ”Ax från ett 50-årigt arbetsfält”.

Älskade bröder och vänner! Jag har blivit uppmanad att vid detta tillfälle säga något, om vår verksamhet, och give Gud, att jag må kunna säga något som kan bli till välsignelse och glädje.

Låt mig då först fixera synpunkten, från vilken vi vilja betrakta vårt ämne. Vår uppgift är naturligtvis samma i Sverige som i andra länder, där baptistisk mission bedrivs. Som samfund och kristna har vi vår uppgift gemensam med andra kristna samfund på jorden, fastän vi fått oss ålagt att verka på vårt vis.

Inga lärofäder har skapat oss till samfund. Det har Gud fader själv gjort. Må därför våra många vedersakare vända sig ifrån oss och rikta sina anklagelser mot Gud! Det är inför honom, vi står och eller faller. Vi har ingen annan trosbekännelse än den, som Gud givit oss i sitt ord, och det ordet står fast, när himmel och jord förgås.

Vill någon strida mot oss, så önskar vi, att han må möta oss på ordets grund. Vi ber inte om mer.

Det uppdrag, Jesus gav till sina lärjungar, då han stod färdig att lämna dem i synlig måtto, lyder ”Gå fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till fadrens, sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt, det jag har befallt eder”. Och vi uppmanar hela den kristna världen att invända mot oss och överbevisa oss om att vi tagit fel, då vi fattat detta så, att vi skola göra alla folk till lärjungar, döpande lärjungarna och undervisa dem. Vi tar himmel och jord till vittne för detta.

Uppdragets andra punkt lyder ”döpande lärjungarna”. O, att du kristna kyrka fick det klart för dig, så skulle ditt liv och din framtid gestalta sig annorlunda. Du har ej givit akt på det de sista 1600 åren, utan i denna punkt har du farit vilse.

Vi är en liten svag skara baptister, och dock kan ingen annan än Gud tillstoppa vår mun; och han skall ej göra det. Nej, är vi trogna i vår kallelse, ska vi vinna framgång. Det är åt troheten, som Gud har lovat sin välsignelse.

Vi har emellertid inte annat att vänta oss från vissa håll än motstånd och förföljelse. Jesus måste lida för sanningens skull, och vi har att vänta oss detsamma. Vad var de då, som stod sanningen emot på Kristi tid och fällde domen över honom? Jo, det var det religiösa intresset. Det politiska intresset, personifierat i Pontius Pilatus, doppade sina händer i det religiösa intressets vatten och sade sig fri från skulden till Jesu död, men det religiösa intresset ropade: Jag ta ansvaret på mig. På samma sätt har det religiösa intresset fortsatt stått emot sanningen. Men det har inte varit det religiösa intresse, som Kristus skapat, utan det, som världsväsendet skapat.  Det finns människor, som står emot Gud och hans sanning och ändå är så förblindade att de tror sig tjäna Gud därmed. Emot allt detta har Gud skapat ett baptistsamfund även i vårt land. Vad är då vår mission som baptister här i detta land, som vi håller för att i många avseenden vara det bästa på jorden? Jag har kommit i beröring med många olika folkslag, men aldrig funnit ett folk, som är bättre än vårt eget. Det må sägas, fastän jag inte är svensk medborgare. Därför älskar jag detta land och detta folk. Ja, vår uppgift är att göra detta folk till Kristi lärjungar och döpa dessa lärjungar och lära dem att hålla att det, som Kristus har befallt. Må vi då först se till, att vi själva lyder Kristi bud. Dopet till Kristus är hela människans neddoppning i vatten till fadrens, sonens och den helige andens namn och tillkommer dem, som kommit till levande tro på Kristus Jesus och själva bestämt sig för att höra honom till. Vad som än kan invändas, men ingen kan påstå, att de späda, nyfödda barnen själva kan välja att låta sig döpas. Må vi ej låta leda oss av förvända åsikter.

Har då vårt arbete som baptister under gångna århundranden lett till något resultat? Ja. Nu medger de största, lärdaste av kyrkan teologer, att baptisterna har rätt, då de säger, att dopet är hela människans neddoppning i vatten. De medger även, att Kristus förordnande och att apostlarna praktiserade dop endast av sådana, som trodde. Nu gäller det för oss att arbeta, till även de mindre betydande lärde erkänner, vad de mera betydande redan erkänt. Låt oss därför fortsätta med att peka på vad ordet säger; intet annat.

Vi har som baptister gjort oss skyldiga till ett misstag, då vi har sagt oss att ha till uppgift att upprätta en riktig församlingsordning. Detta är ej nog. Kroppen är ej för mer än livet; den är blott ett verktyg för det senare. Kropp kan vi ha utan liv. Det är livet, som ska skapa den sunda kroppen.

Kristenhetens största villfarelse ligger inte i barndopet, utan i den sakramentala uppfattningen av dop och nattvard. Detta är själva grundvillfarelsen. Det är ej vattnet eller ordet, som uttalas vid döpelsen, som föder människan på nytt. Nej, det är det, att människan avsäger sig att leva sig och avskiljer sig för att leva för Gud. Att människan överlämnar sig helt åt Gud och ger sig åt Jesus Kristus, det är detta, som föder henne på nytt. Dopet är inte endast en tom bekännelse eller lydnadshandling. Det innebär, att vi tror på Kristus som vår frälsare och inviger oss att tillhöra Gud, vår fader, och Herren Jesus Kristus. Men detta är inte endast ett formellt döpande. Här gäller att helt överlåta sig åt Kristus. Därför om vi baptister lever i synd, så är vi löftesbrytare.

Låt oss säga till alla dem, som vill vara Guds barn: Vill du mottaga Kristus, så kom och låt både himmel och jord vara vittne till att du avsäger dig världen och att du vill leva för Herren. Och i den mån vi lever för Herren, ska vi tillstoppa munnen på våra vedersakare.

Jag hade önskat att säga mera, men andra plikter kräver min tid. Ta dessa ord till godo! Klargör för er att dopets betydelse är att avsäga sig synd och värld och att leva för Kristus! Vi kommer inte till Gud på lögnens väg utan på sanningens väg. Och ge Gud, att vi må leva och verka så, att vi en gång måtte för höra de orden: ”Du gode och trogne tjänare, gå in i din herres glädje”!

Församlingens uppgift och ändamål

Av K.O. Broady 1896 (lätt justerat språk) från ”Ax från ett 50-årigt arbetsfält”.

Kristi samfund och församling, var mål är evighetslivet, har för att förverkliga detta mål uteslutande till uppgift att lära och hålla allt, som Kristus befallt.

Härigenom skiljer sig Kristo församling från alla andra mänskliga samfund; ty dessa, vilka namn och form de än må ha, gör till uppgift att förverkliga timliga [som har att göra med tillvarons jordiska och tidsbundna sidor] mål. Kristi församling får således ej förväxlas med något av dessa. Ej heller uppbäres hon eller representeras på ett sanningen motsvarande sätt av den religionsform, som är känd under det officiella namnet kyrka. Denna förhåller sig till sin gestalt till Kristi församling såsom det ofullkomliga fostret till den fullbildade människan. Ty kyrkan, den katolska såväl som den protestantiska, då hon är ett med världen och världen är ett med henne, är blott en kristendomens tidsform. Hennes gestalt förgås.

Åt Kristi församling är anförtrodd all den verksamhet, som sammanhänger med världens pånyttfödelse. Henne åligger det fördenskull att förkunna Kristi evangelium för alla folk och att verka till Guds rikes utbredande och uppbyggande över hela jorden. Med ett ord, hennes uppgift är en världsomfattande missionsverksamhet. Men denna uppgift blir henne omöjlig att flytta, men mindre hon också är verksam till sin egen uppbyggelse uppåt, utåt, ja, även inåt. Och eftersom hon är sanningens pelare och grundfäste, har hon fåt sig ålagt att på livets väg göra sig förtrogen med allt, som Herren befallt. Härigenom förverkligas i och hos henne Kristi liv. Kraft utgår ifrån henne, emedan Kristi kraft uppfyller henne. Och ”helig Herren” står tecknat i hennes panna.

Förkunnelsen av Kristi evangelium genom den muntliga predikan blir den förnämsta och viktigaste av alla hennes verksamhetsyttringar. Men hon är på intet vis uteslutande bunden vid detta. För att hon må kunna fylla sin världsomfattande uppgift, har Herren givet henne stor frihet att för övrigt i fråga om sätt att gå till väga, fri, som hon är, att begagna sig av all möjlig andlig verksamhet, som främjar Kristi sak på jorden: upprättandet av rättfärdighet och frid. Av detta följer och det berättigade i alla den mångfaldiga företagsamhet, som inom Kristi samfund faktiskt äger rum och som framträder i form av missionssällskap, föreningar, läroanstalter, m.m. m.m. så till vida, som både det ena och det andra av detta står på sanningens och rättfärdighetens grund och avsikten av varje fall är Guds rikes uppbyggande. Så till vida som detta är förhållandet, är alla denna verksamhet Herrens verk och utgör medel till främjandet av det stora målet: världens pånyttfödelse.

Ändamålet med Kristi församling är att i hennes egenskap av mänskligt samliv och i likhet med varje hennes lem att vara Kristi kropp och Guds avbild på jorden. I och med detta blir hon Guds rike och uppenbarelsen av Guds rike.

Men just i denna höga uppgift, skiljer sig Kristi församling från alla andra mänskliga föreningar och alla annat mänskligt samliv på jorden. Kristi samfund är det uteslutande givet att vara jordens salt och världens ljus. Detta samfunds lemmar är den företrädesrätten given att bli fullkomnande till ett i Gud och i hans son Kristus, att inte endast en var för sig utan också samfällt inför världen ge de himmelska dragen av det liv och den härlighet, som en gång skilde människan Jesus av Nasaret från alla andra människor på jorden. I detta är det, som Kristi församling utgör uppenbarelsen av Guds rike. Till det syftet är hon en ny skapelse i Kristus Jesus, att gentemot alla mänskliga riken och stater barmhärtighetens fader och all tröst och lindrings Gud i och genom henne må visa, hur det rike ser ut, där Gud är konung, hur det samfund, den värld gestaltar sig, vars Herre är Kristus och vars liv är ett liv i Guds ande; på det att den värld, som nu är, må se och tro och förstå, att människosonen är utgången av Gud.

Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.”
(Joh 17:21-23 Folkbibeln)