Vändpunkten

Reformation är den viktigaste epoken i kristen historia efter det apostoliska tidevarvet. Hur står det till med baptisterna under denna tid? Problemet ställs fram och besvaras om varför Luther, Calvin och Zwingli aldrig antog läran om troendedopet (”vuxendopet”). Vidare ges en beskrivning om Hubmaier, den schweiziska martyren och andra trofasta som försökte upprätta troendedop och sprida konceptet om troendeförsamlingen. I modern tid var det baptisterna i England som började tillgodogöra sig arbetet om den reformerta läran så långt som det stämde med Guds Ord, samtidigt som de förkastade de delar i läran som i grund och botten härstammade ifrån den korrupta medeltiden. Ledare med en robust och genomtänkt teologi började tjäna baptistförsamlingar som i sin tur blev grogrunden för liknande män.

I det andra kapitlet förekommer skisser av några av dessa tidiga ledare. Deras bidrag till den engelska ”religiösa scenen” var ibland i sin räckvidd och egendomlighet häpnadsväckande. Detta kapital kunde likväl betitlas ”reformationens baptistarvtagare”. De tidiga förkämpar som Kiffin och Keech ställde baptisternas tro på en fast reformert grund. Senare populariserade C.H. Spurgeon puritanarna, den andra generationens reformerta, och deras skrifter mer än någon annan predikant i historien. Det är intressant att observera, medan det har varit ivriga försök att upprätta läran på kontinenten, var det faktisk i Storbritannien det lades en fast doktrinär grund. Därför föregår den engelska baptisthistoriens andra strömmar som flödar ur denna källa.