Alltsedan har tendensen fortsatt och det är inte någon överraskning att baptist unionens ledare är helt upp i ekumeniken och förhandlar med påven. Då kommer vi fram till tillämpningen. En undersökning om baptisthistoriens olika riktningar antyder att avvikelse från 1689 års baptistbekännelse har varit ödesdigert.

Det är sant att de arminianska baptisterna aldrig har avvikit från 1689 bekännelsens teologi eftersom de har aldrig omfattat den. Det är omöjligt att överleva utan en klarlagd troslära och baptisternas språng in i unitarianism ( de som förkastar treenigheten och Kristi gudomlighet. övers anm.) är en illustration på detta. Majoriteten av baptistförsamlingarna är idag, som tidiga baptistförsamlingar,  arminianska i sin teologi. Det betyder att de tror på alla människors fria vilja och att Gud ger varje människa en chans att ge sitt hjärta till Jesus. De som väljer Gud är de utkorade – Gud visste i förväg de som skulle välja Kristus och därmed utvalde Han dem. Framgången beror helt på våra försök att övertala människor till användning av sin fria vilja. Så kommer kallelsen från talarstolen med betoning på att besluta sig för Kristus. På vissa håll är en predikant inte evangelikal om inte han avrundar sin predikning med en sådan vädjan. Trossatser i många arminianska kyrkor möttes med ett sträng blick och anses farlig eftersom det tenderar till splittring bland kristna. Saknaden på trossatser i gemene baptist kyrkor speglas i baptistvärldssamfundets redogörelse för den elfte kongress i Miami Beach 1965. Samfundet speglar miljontals baptisters ställning. Sektionen i redogörelsen om trossatser är lika avmagrad i brist på sanning som dagens folk i några av Afrikanska länder är avmagrad i brist på näring. Höjdpunkten utifrån trossatsens synvinkel framfördes av Billy Graham, som nämnde några av historias gamla trovärdiga män med namn som Bunyan, Spurgeon och Carey, och vidare anförde han den apostoliska trosbekännelsen som deras bekännelsen så väl som vår. Det var ett ädelt försök i jämförelse med resten av kongressen. Men vad gäller nådens läror, i vilka dessa ärofyllda män ansågs som fullständigt fundamentala, är det lika bra om de inte existerade så lite som dagens baptister bryr sig. Uppmaningen att gå ut och evangelisera hörs konstant och visst är det sant att vi ska evangelisera, men det är också lika sant att de som blir frälsta också måste bli uppbygda i evangeliets sanning. Om de aldrig uppmanas till att fördjupa sig i Guds djuphet och i lärosatserna, då blir utgången ingenting annat än en svag okunnig generation av kristna. För övrigt, det skapar ett fruktansvärt vakuum eftersom ett ytligt evangelium misslyckas att bemöta en människas känslomässiga och intellektuella behov.

Därför är det inte förvånansvärt att det karismatiska rörelsen sveper in bland de generalbaptisterna. Den moderna tungotalsrörelsen är förfärligt ytlig och omfattar högkyrkliga anglikaner och  katoliker som inte når måttet på Bibelns grundliga krav på rättfärdiggörelse genom tro. Det är underligt att hinduer som talar tungomål inte värvas till kulten! Varför är rörelsen så attraktiv? Svaret är att arminianer har svikit uppgiften om att leda de troende i en djup upplevelse av Guds suveränitet och majestät. Det lämnar ett tomrum efter sig och rummet måste fyllas med någonting. Många kristna längtar efter verkligheten och den karismatiska rörelsen som lägger beslag på sin likhet med apostoliska kristendomen, ger ett sken av verkligheten. De som är välgrundade i den Bibliska läran är bäst utrustade på att urskilja ytligheten i denna slags undervisning.

Men hur är det med det intellektuella vakuumet som arminianerna skapade? Många troende som har fått en disciplinerad intellektuell utbildning på universitet är inte nöjde med ytliga svar på sina frågor. Arminianism sviker i sina svar på deras frågor. Stora områden av sanningen undviks och försummas och frustrationen följer. Därför är det inte förvånansvärt att Barthianism – neo-ortodoxi – (modernism uppklädd på reformert språk) gjorde ett snabb intågande bland de intellektuella general-baptisterna. Hur kan neo-ortodoxins sluga villfarelse (och nyandlighetens villfarelser. övers anm.) motstås om inte de troende är uppbyggda i systematisk teologi? De använder sig av ett språk som ger sken av Guds suveränitet som de relaterar till alla livets områden. Det låter underbart. Men vi upptäcker att förespråkarna för denna läran är universalister och samtidigt förnekar att ”Hela Skriften är inspirerad [utandad] av Gud.”

Det är tragiskt att vakuumet som okunnigheten lämnar efter sig över hela världen fylls av detta som är inte sant. Än idag utbildas liberala män och kvinnor på bibelseminarier som anses evangelikala och de är snart pastorer i evangelikala församlingar. De stackars fåren i dessa församlingar har aldrig blivit undervisade till att urskilja mellan olika slags läror