Vad fattiga vi baptister skulle ha varit utan Spurgeon! I likhet med Carey var hans verk häpnadsväckande från alla håll. Att försöka berätta allt om Spurgeon här är oförnuftig. Det är kanske redan välkänt för oss. Det räcker med några hänvisningar till de viktigaste frågorna. Southwark församlingens läge var inte det bäste. När Spurgeon blev pastor samlades det omkring 80 människor men snart var alla 1,500 sittplatser upptagna. Det ledde till några utbyggnader och så småningom Metropolitan Tabernakel som hade 6000 sittplatser, men i övergången hyrdes stora salar som Surrey Gardens Music Hall med sina 10000 sittplatser.

Spurgeon var bestämd mot arminianism och hyperkalvinism och inte som många andra som försöker står någonstans mitt emellan. Spurgeons predikningar i New Park Street och Metropolitan blev berömda för sina klara framläggningar som var dogmatiska, experimentella, praktiska, högaktuella och fullständigt relevanta. Det var precis som Westminster Chapel var känd för under D. Martin Lloyd-Jones på 1900-talet. Det har varit flera duktiga män som efterträdde Spurgeon men de brast i krav på sanningens klara framställning. Det är nödvändigt om evangeliet i sin renhet ska bevaras för de kommande generationerna. Spurgeons villighet att strida för sanningen ledde honom i kontroverser. Han gillade inte konflikter. Och den slutliga striden känd som downgrade controversy, förkortade hans liv. Han visade ett växande bekymmer för kompromisser bland partikulärbaptisterna (så kallades de lång efter de övergett sina rötter), som i sitt sökande efter enhet var beredda att kompromissa med ”den nya läran.” I slutet urvattnades sanningen så till den grad att 1873 var de ovilliga att strida för ordet ”evangelikal.” Så tidigt som 1855 visade Spurgeon sina övertygelser genom en ny upplaga av 1689 års baptistbekännelse. Han trodde alltid på att den enda adekvata grunden för tron som skapar enhet församlingar emellan, var de som omfattade nådens läror. När han förstod att detta var omöjligt för Baptist Unionen avgick han 1887.

Han kunde inte acceptera en kristendom utan troslära. Han skrev i sin tidskrift Sword and Trowel ”Jag har inget till övers för en man som säger att han inte har någon troslära, för det tror jag är fel eftersom det ligger i sakens natur att han bör ha en troslära. Det är lika visst att han har en troslära, han måste ha en sådan, även om han tillbakavisar tanken. I själva verket är otro en troslära. Det går utför med halsbrytande fart” sa han och så blev det, eftersom generalbaptisterna och baptist union förenade sig 1891 för första gången sen de grundades.