Tro

Tredje kapitlet i Jean Calvins lilla troslära "Kortfattad översikt över den kristna tron" 1537. Vi publicerar den kapitel efter kapitel på svenska i samarbete med förlaget Banner of Truth.
 
1. Vi tar tag i Kristus genom tro
 
Den barmhärtige Fadern erbjuder oss sin Son genom evangeliets Ord. Och det är genom tro som vi tar emot honom och bekräftar honom som given till oss.
 
Det är sant att evangeliets Ord kallar alla människor att ta del av Kristus, men många är förblindade och förhärdade av otro, visar därför ifrån sig denna utomordentliga nåd. Följaktligen är det då de troende som har sin glädje i Kristus; endast dessa tar emot honom som han är sänd till dem. Han är given till dem och de avvisar honom inte. De är kallade av honom och de följer honom.
 
2. Utkorelse och förutbestämmelse
 
När vi ser denna skillnad mellan troende och icke-troende behöver vi betrakta den stora hemligheten i Guds plan: för fröet som är Guds Ord slår nämligen rot och bär frukt bara i de som Herren, genom sin eviga utkorelse, har förutbestämt att bli hans barn och arvtagare till det himmelska riket.
 
För alla de andra som (enligt samma beslut som Gud fattat före världens grundläggning) är förkastade, kan den klara och tydliga förkunnelsen av sanningen inte bli till något annat än en lukt av död som leder till död.
 
Orsaken till varför Herren behandlar vissa barmhärtigt och utövar sin doms stränghet mot de andra får vi lämna därhän – endast han vet, för han har, med mycket goda avsikter, önskat låta det vara fördolt för oss. Vårt förstånds grova okänslighet skulle inte klara att hantera ett sådant starkt ljus; inte heller skulle vår litenhet begripa en så stor vishet.
 
Faktum är, att alla de som försöker stiga upp till sådana höjder, och som är ovilliga att hålla tillbaka sina sinnelags dumdristighet, kommer att erfara sanningen i det Salomo säger: att den som försöker utforska Guds höghet kommer att krossas av hans härlighet (Ord 25:2).
 
Det är nog för oss att ha bestämt detta i våra hjärtan: att Herrens sätt att handla så, även om det är fördolt för oss, inte är desto mindre heligt och rättvist. För om Gud ville fördärva hela mänskligheten, så skulle han ha rätt att göra det. Och för dem som han räddar från undergång, kan man inte begrunda något annat än hans oinskränkta godhet.
 
Låt oss då erkänna, att de utvalda är de som tar emot hans barmhärtighet – och det är det rätta sättet att beskriva dem! - och att de förkastade är de som tar emot hans vrede, en vrede som likväl inte är något annat än rättvis (Rom 9:22-23). Låt oss från beaktandet av båda ta fram starka skäl för att lovprisa hans härlighet.
 
Å andra sidan, låt oss inte (som så många) försöka tränga ända in i himlen och undersöka vad Gud, från sin evighet, har bestämt att göra med oss – och allt detta i syfte att bekräfta vår frälsnings visshet. Ett sådant sökande kan bara tjäna till att röra upp förtvivlade kval och oro i oss. Låt oss snarare vara nöjda med det vittnesbörd genom vilken han tillräckligt och mer än nog har försäkrat oss om denna visshet. Det är i Kristus som alla de som har blivit förutbestämda till liv har utvalts, och detta ägde rim redan innan världens grund var lagd. Likadant, så är det i Kristus som löftet om vår utkorelse visas för oss, om vi tar emot och ansluter oss till honom genom tro.
 
För vad är det vi letar efter i utkorelsen, om inte att vi får ta del av evigt liv? Och vi har detta liv i Kristus, han som var Liv från begynnelsen, och som ställs fram för oss som Liv, så att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan få åtnjuta evigt liv (Joh 3:16).
 
Genom att äga Kristus genom tro, så äger vi också evigt liv i honom. Eftersom det är så, så har vi ingen orsak att forska vidare gällande Guds eviga plan. För Kristus är inte bara en spegel genom vilken Guds vilja visas för oss, utan han är också ett löfte genom vilket den är underskriven och intygad.
 
3. Vad sann tro är
 
Vi får inte tro att kristen tro är blott kunskap om Gud eller en förståelse av Skriften, som fladdrar runt i hjärnan utan att röra vid hjärtat. Det är uppfattningen vi ofta har om saker som bekräftas för oss genom skäl som låter sannolika.
 
Kristen tro är, snarare, hjärtats fasta och gedigna försäkran, genom vilken vi klamrar oss fast vid Guds barmhärtighet som utlovas oss genom evangelium.
 
Därför måste en definition av tro tas från det som är underlaget för löftet. Och tron bygger i så hög grad på denna grund att den omedelbart skulle falla samman, eller snarare, helt dö bort, om denna grund togs bort.
 
Följaktligen, när Herren visar oss sin barmhärtighet genom evangeliets löften, och om vi förlitar oss på honom som givit löftet, och om vi gör detta med övertygelse och utan att tveka, så kommer vi att få del av hans Ord genom tro.
 
Och den här definitionen skiljer sig inte från den som aposteln ger, som undervisar oss att tron är en övertygelse om det vi hoppas, en yttring av det som vi inte ser (Heb 11:1). Med det menar aposteln att man äger visshet och övertygelse om det som Gud lovar, och yttringar av det som inte är fysiskt synbart – det vill säga, det eviga livet som vi hoppas att få på grund av vår förlitan på denna gudomliga frikostighet som ges till oss genom evangeliet.
 
Eftersom Guds alla löften är bekräftade i Kristus och, så att säga, uppehållna och fullbordade i honom, så är det klart att Kristus oemotsägligt och evigt är trons föremål. Och det är i detta föremål som tron begrundar den gudomliga barmhärtighetens alla rikedomar.
 
4. Tron är en gåva från Gud
 
Om vi ärligt betänker inom oss själva hur blinda våra tankar är när de möter Guds himmelska hemligheter, och hur otrogna våra hjärtan är i allt, så ska vi inte tvivla på att tron är oändligt bortom all vår naturs förmåga och att tron är Guds enastående och dyrbara gåva. För som S:t Paulus säger: ”Ingen vet vad som finns i människan utom människans egen ande; och så vet heller ingen vad som finns i Gud utom Guds Ande.” (1 Kor 2:11). Om sanningen om Gud i oss sviktar, även när det gäller det som vi kan se med våra egna ögon, hur skulle den kunna vara fast och stabil även gällande det som Herren lovar att våra ögon inte kan se och som vi inte heller kan greppa med förståndet?
 
Det står därför klart, att tro är ett ljus från den Helige Ande som lyser upp våra sinnen och stärker våra hjärtan. Den avgör oss i denna försäkran – att Guds sanning är så viss att han ska åstadkomma allt som hans heliga Ord har lovat.
 
Det är därför som den Helige Ande beskrivs som garantin i våra hjärtan som bekräftar den gudomliga sanningens säkerhet, och som sigillet som beseglar våra hjärtan medan vi ser fram emot Herrens dag. (2 Kor 1:22; Ef 1:13). Den Helige Ande vittnar med vår ande att Gud är vår Far och att vi är hans barn (Rom 8:15-16).
 
5. Vi är rättfärdiggjorda i Kristus genom tro
 
Eftersom Kristus är det bestående objektet för vår tro, så kan vi inte veta vad vi ska ta emot i tro förutom att se på honom. Han gavs till oss av Fadern för att vi i honom ska få evigt liv. Jesus sade, ”Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3); och vidare, ”Den som tror på mig ska leva om han än dör” (Joh 11:25).
 
Likväl, för att det ska hända, så måste vi som är nedsmutsade med synd renas i honom, eftersom inget orent ska komma in i Guds rike. Det är därför vi måste ta del i honom, så att vi, som är syndare i oss själva, genom hans rättfärdighet kan betraktas som rättfärdiga inför Guds tron. På så sätt blir vi avklädda vår egen rättfärdighet och klädda i Kristi rättfärdighet; och orättfärdiga genom våra gärningar, är vi rättfärdiga genom Kristi trofasthet.
 
För det sägs att vi är rättfärdiga genom tro, inte därför att vi tar emot någon rättfärdighet alls i oss själva, utan därför att Kristi rättfärdighet tillräknas oss, så som om den verkligen vore vår; samtidigt som vår egen syndfullhet inte tillräknas oss. Följden är att det är möjligt, med andra ord, att i sanning benämna denna rättfärdighet som syndernas förlåtelse. Detta är det som aposteln så klart förkunnar så ofta när han jämför gärningarnas rättfärdighet med trons rättfärdighet, och när han förkunnar att den ena tillintetgörs av den andra (Rom 10:3-8; Fil 3:9).
 
Genom att studera Apostoliska trosbekännelsen – som i tur och ordning tar upp allt det som vår tro är grundad i och som den vilar på – så ska vi se hur Kristus har förtjänat rättfärdighet för oss, av vad den består av.
 
6. Vi är helgas genom tron för att kunna lyda Lagen
 
Kristus vädjar för vår sak inför Fadern, genom sin rättfärdighet, så att vi kan förklaras rättfärdiga, eftersom han är vår företrädare. På samma sätt, helgar han oss genom att låta oss ha del av hans Ande, för att göra oss rena och oskyldiga. För Herrens Ande kom över honom utan mått – vishetens, förståndets, rådets, styrkans, kunskapens och gudsfruktans Ande – för att vi ska dricka av hans fullhet och ta emot nåd från den nåd som givets honom (Joh 1:16).
 
Dessa, då, som berömmer sig av sin Kristna tro under det att de samtidigt är helt utan Andens helgelse, bedrar sig själva. För Skriften lär oss att Kristus inte endast har blivit vår rättfärdighet, utan också vår helgelse. Som följd, så kan vi inte ta emot hans rättfärdighet utan att på samma gång ta emot helgelse. Herren lovar, genom det förbund som han ingått med oss i Kristus, att han både ska ta bort våra synder och skriva sin Lag i våra hjärtan. (Jer 31:31–34; Heb 8:6–12 och 10:11-18).
 
Att lyda Lagen är därför inte ett verk som vi kan åstadkomma i egen kraft. Kraften att åstadkomma detta verk kommer genom Anden som renar våra hjärtan från dess fördärv, gör dem mjuka så att de blir hörsamma för rättfärdighet.
 
Utan tro, är Lagen inte till någon nytta alls för Kristna. Förr så gjorde den yttre undervisningen om Lagen inget annat än att anklaga oss för vår svaghet och våra överträdelser. Men eftersom Herren har skrivit in en kärlek till hans rättfärdighet i våra hjärtan, så är Lagen ett ledljus som håller oss från att lämna den rätta vägen. Den är den vishet som tränar oss, handleder oss och uppmuntrar oss att vara rättrådiga. Den är vår regel, och den kommer inte att tillåta att bli raserad genom orättfärdig tygellöshet.
 
7. Omvändelse och pånyttfödelse
 
Det är nu lätt för oss att förstå varför omvändelse alltid kommer tillsammans med tro, och varför Herren gör gällande att ingen kan komma in i himmelriket utan att vara född på nytt (Joh 3:3).
 
Omvändelse är den vändpunkt genom vilken, när vi lämnar den här värdens förvridenhet bakom, vi kommer tillbaka på Herrens stig. Och om Kristus renar oss från syndens fläckar och klär oss att ta del av hans rättfärdighet, är det inte för att vi ska vanhelga en så stor nåd med nya försyndelser – för Kristus är ju inte syndens tjänare. Istället är det för att vi ska kunna viga hela vårt framtida liv åt Herrens ära, han som adopterat oss som sina barn.
 
För att denna omvändelse ska komma till stånd, krävs det att vi blivit födda på nytt och det består av två aspekter: att vårt kött (det vill säga, vårt inre fördärv) dödas och att vi görs andligt levande, genom att den mänskliga naturen återupprättas.
 
Genom hela våra liv ska vi därför betänkta det faktum att vi är döda för synden och oss själva, för att vi ska leva för Kristus och hans rättfärdighet. Och när vi inser att detta förlopp av pånyttfödelse aldrig är slutfört så länge som vi är fångar i denna dödliga kropp, så ska vi vara noga i att fortsätta omvända oss tills vi dör.
 
8. Hur rättfärdighet genom goda gärningar och rättfärdighet genom tro hör samman
 
Det råder inte något tvivel om att goda gärningar som kommer ur ett renat samvete behagar Gud. När han känner igen sin egen rättfärdighet i oss, så kan han ingenting annat än att godta och hålla den högt.
 
Vi måste emellertid vara mycket försiktiga så att vi inte rycks med av förtröstan på goda gärningar så långt att vi glömmer att vi är rättfärdiggjorda endast genom tro på Kristus. För inför Gud, så finns det inte någon rättfärdighet genom gärningar förutom den som överensstämmer med hans egen rättfärdighet. Den människa som vill bli rättfärdiggjord genom gärningar måste därför göra mer än några få goda gärningar. Hon måste föra med sig fullständig lydnad av Lagen. Och de som har överträffat alla andra och har kommit längst i Herrens Lag är ändå väldigt långt från denna fullkomliga lydnad.
 
Därtill, även om vi antar att Guds rättfärdighet skulle vara tillfredsställd med endast en god gärning, så skulle Herren inte finna en enda god gärning i sina heliga som är utförd på ett sådant sätt att han skulle prisa den som rättfärdig. För även om detta kan tyckas förvånande, så är det obestridligt sant att det inte finns någon enda god gärning som har sitt ursprung i oss som är helt fulländat och som inte är nedsmutsad med en eller annan fläck.
 
Det här förklarar varför vi som är syndare och nedsmutsade med många av syndens fläckar måste bli rättfärdiggjorda av något utanför oss själva. Vi behöver därför Kristus, hela tiden, så att hans fulländning kan täcka över vår bristfällighet, hans renhet kan täcka över våra fläckar, hans lydnad kan torka bort vår olydnad, och slutligen, att hans rättfärdighet fritt kan läggas på vår räkning – och att allt detta utan någon hänsyn taget till våra gärningar, vars värde inte kan godtas inför Guds dom.
 
Men när våra fläckar – som annars smutsar ned våra gärningar inför Gud – täcks över på detta sätt, så ser Herren inte något i dessa handlingar än fullständig renhet och helighet. Det är därför som han hedrar dessa handlingar med stora titlar och lovord. Han kallar dem rättfärdiga och behandlar dem som sådana. Han lovar dem en väldig belöning.
 
I korthet måste vi avsluta med att det stora värdet av förening med Kristus inte bara kan ses i det faktum att vi fritt tagit emot rättfärdiggörelse genom den, utan också genom det faktum att våra gärningar anses som rättfärdiga och gengäldas med en evig lön.
 
9. Trosbekännelsen
 
Vi har just förklarat vad vi får i Kristus genom tro. Låt oss nu höra vad vår tro måste upptäcka och beakta i Kristus så att den att bli styrkt. Detta är framlagt i Trosbekännelsen (som den benämns) där vi kan se hur Kristus genom Fadern har gjorts till vishet, återlösning, liv, rättfärdighet och helgelse för oss.
 
Vem eller vilka som har skrivit denna sammanfattning av tron är av liten vikt, för den innehåller inte människors undervisning, utan härleds från mycket tillförlitliga vittnesbörd från Skriften.
 
Men för att den tro på Fadern, Sonen och den Helige Ande som vi bekänner inte ska störa någon, låt oss först tala lite om den.
 
När vi nämner vid namn Fadern, Sonen och den Helige Ande, så tänker vi inte på tre Gudar, utan snarare den verklighet som Skriften och erfarenheten av hängivenhet till Gud visar oss, av Gud som ett väsen, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Detta sker på ett sådant sätt att vi inte ens kan tänka på Fadern utan att på samma gång ha i våra sinnen Sonen i vilken hans levande avbild lyser, och på Anden i vilken hans makt och styrka framträder.
 
Låt oss då stanna upp och samla hela vårt hjärtas tankearbete på endast en Gud; låt oss emellertid alltid begrunda Fadern med Sonen och hans Ande.
 

JAG TROR PÅ GUD, DEN ALLSMÄKTIGE FADERN,
HIMLENS OCH JORDENS SKAPARE.

 
Dessa ord lär oss inte bara att tro att Gud finns, utan snarare att han är vår Gud, och gör det visst att vi är bland dem åt vilka han lovar att han är deras Gud och som han tar emot som sitt folk.
 
All makt tillskrivs honom: han styr allt genom sin försyn, regerar över allt genom sin vilja, och leder allt genom sin styrka och sin hands makt.
 
När Gud benämns ”himlens och jordens skapare”, så betyder det att han oavbrutet bär upp, uppehåller och ger liv åt allt som han en gång skapat.
  

OCH PÅ JESUS KRISTUS,
HANS ENDE SON, VÅR HERRE.

 
Det vi förklarade tidigare, att Kristus är vår tros sanna föremål, framstår tydligt i dessa ord som lägger fram honom i varje avseende av vår frälsning.
 
Vi kallar honom Jesus, och använder den titel med vilken den himmelska uppenbarelsen hedrade honom, för han sändes för att frälsa sitt folk från deras synder. Av den anledningen förkunnar Skriften att det ”finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta." (Apg 4:12)
 
Titeln Kristus betecknar att han fullt ut tagit emot smörjelsen med den Helige Andes alla nådebevis (som i Skriften symboliseras med oljan). Utan dessa nådebevis skulle vi falla av som torra och ofruktbara grenar. Denna smörjelse har upprättat honom som:
 
För det första, som Kung. Fadern har insatt honom som Kung så att han kan lägga all makt i himlen och på jorden under sig, i syfte att vi själva ska kunna bli kungar i honom, och ha makt över djävulen, synd, död och helvetet.
 
För det andra, som Präst. Detta så att han kan ge oss frid och försona oss med Fadern genom sitt offer, i syfte att vi själva ska kunna bli präster i honom, offrande våra böner till Fadern, vår tacksägelse, oss själva och allt det vi har, med insikten att han är vår förebedjare och medlare.
 
Dessutom kallas han Guds Son, men inte på det sätt som de troende är, de som är söner genom adoption och endast genom nåd. Han är den sanne och äkta Sonen, och följaktligen den ende, unike, till skillnad från alla andra.
Han är vår Herre, inte bara på grund av sin gudom som, från all evighet, är ett med Faderns gudom, utan också genom det skapade köttet i vilket han blivit uppenbarad för oss.
 
För som S:t Paulus säger, ”Det finns bara en Gud, Fadern från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus genom vilken allting är och genom vilken vi själva är.” (1 Kor 8:6).
 

SOM BLEV AVLAD GENOM DEN HELIGE ANDE,
FÖDDES AV JUNGFRUN MARIA

 
Här påminns vi om hur Guds Son blev Jesus för oss – det vill säga, Frälsare – och Kristus – det vill säga, Den Smorde, som Kung för att hålla sin hand över oss och som Präst för att försona oss med Fadern.
 
Han antog vårt kött för att, efter att ha blivit Människoson, göra oss ett, med honom, bli Guds söner. Han klädde sig själv i vår fattigdom för att överföra sin rikedom till oss. Han tog på sig vår svaghet för att styrka oss med sin kraft. Han antog vår dödlighet för att ge oss odödlighet. Han steg ned till jorden för att ta upp oss till himlen.
 
Han föddes av jungfrun Maria för att kännas igen som Abrahams och Davids äkta son, den som utlovats av både Lagen och profeterna. Han var fullt människa, som oss i allt, med synd som det enda undantaget. Han var frestad enligt alla våra svagheter, och lärde sig därigenom att ha medlidande med dem. Inte desto mindre, blev han själv avlad i jungfrun Marias moderliv, genom den Helige Andes övernaturliga och outsägbara kraft, för att födas utan att fläckas av köttets fördärv, istället helgad genom oinskränkt renhet.
 

HAN LED UNDER PONTIUS PILATUS,
KORSFÄSTES, DOG OCH BEGRAVDES.
HAN STEG NER TILL HELVETET.

 
Dessa ord lär oss hur han åstadkom vår återlösning, för vilken han hade blivit född som dödlig människa. För genom sin lydnad tillintetgjorde han människans olydnad som uppväckt Guds vrede, och fogade sig själv i lydnad till sin Far ända tills sin död. I sin död gav han sig själv som ett offer till Fadern, så att Faderns rättfärdighet en gång för alla kan bli tillfredsställd, så att alla troende kan bli evigt helgade, och evig gottgörelse åstadkommen. Han har utgjutit sitt blod som priset för vår återlösning, så att Guds vrede, som brinner mot oss, ska utsläckas, och att vi ska bli renade från våra synder.
 
I denna återlösning så finns det inte något som är utan mystik.
 
Han led under Pontius Pilatus, vars domsavkunnande dömde honom som brottsling och lagbrytare, för att vi, genom denna dom, ska kunna frias och frikännas inför den stora Domarens domstol.
 
Han korsfästes för att utstå korset – vilket var förbannat i Guds Lag – den förbannelse våra synder förtjänar.
 
Han dog, för att genom sin död segra över den död som hotade oss, och sluka den – den död som annars skulle ha svalt och förtärt oss alla.
 
Han begravdes så att vi, förenade med honom genom den aktiva kraften i hans död, kan begrava vår synd och befrias från djävulens och dödens makt.
 
När det gäller uttrycket han steg ner till helvetet, så betyder det att han pinades av Gud, att han uthärdade och kände Guds doms stränga och fasansfulla vrede, och satte sig själv mellan Guds vrede och oss, och tillfredsställde Guds rättfärdighet i vårt ställe. Därför led och bar han det straff som vår orättfärdighet förtjänat, medan det inte fanns minsta spår av synd i honom. Inte att Fadern någonsin var vred på honom: för hur skulle han någonsin vara vred mot sin egen älskade Son i vilken han fann all sin glädje? Och förutom detta, hur skulle Sonen kunnat tillfredsställa Guds vrede genom sin förbön om han hade retat honom till vrede? Men han bar Guds vredes tyngd i den meningen att genom att pinas och duka under för Guds hand, upplevde alla uttryck av Guds raseri och vedergällning, så långt att han rördes till att skrika ut sina kval ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” (Matt 27:46).
 

HAN UPPSTOD PÅ TREDJE DAGEN FRÅN DE DÖDA,
HAN STEG UPP TILL HIMLEN
OCH SITTER PÅ GUDS, DEN ALLSMÄKTIGE FADERNS, HÖGRA SIDA
OCH SKALL KOMMA DÄRIFRÅN FÖR ATT DÖMA
LEVANDE OCH DÖDA.

 
Genom hans uppståndelse har vi den orubbliga vissheten om att få seger över dödens herravälde. Sanningen är att han inte kunde hållas fången av dödens bojor. Genom att utöva all sin makt kom han lös från dem, och bröt så dess vapen i bitar på ett sådant sätt så att de inte längre kan ge oss något dödligt slag.
 
Hans uppståndelse är det säkra faktum som inte bara är grunden får vår egen kommande uppståndelse, utan också för den nuvarande uppståndelse som gör det möjligt för oss att leva ett nytt slags liv.
 
Genom sitt uppstigande till himlen öppnande han porten till himmelriket för oss, den port som var stängd för alla i Adam. Han gick faktiskt in i himlen med vår mänskliga natur, som om det vore i vårt namn, så att vi i honom redan äger himlen genom hoppet och sitter med honom i de himmelska boningarna. Och det är för vårt bästa som han gått in i Guds helgedom – en helgedom som inte skapats av människohand. I enlighet med sitt ämbete som evig präst har han trätt in för att bli vår oupphörliga förespråkare och medlare.
 
Han sitter på Faderns högra sida. Detta innebär, för det första, att han är upprättad till, och förklarad att vara, Kung, Härskare och Herre över allting för att leda och upprätthålla oss genom sin makt, så att hans rådande och härlighet kan vara vår styrka, makt och härlighet mot helvetets makt.
 
För det andra innebär det han tog emot allt av den Helige Andes nådebevis för att fördela dem till de som är trofasta mot honom, och för att berika dem med dessa. På grund av detta är det så, att även om hans kropp har tagits upp till himlen och inte längre är så att vi kan se den, så slutar han ändå inte att stötta sina trofasta med hans hjälp och makt, och visar dem den tydliga kraften i hans närvaro, enligt hans löfte, ”Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:20).
 
Det följer därför, slutligen, att han ska stiga ned därifrån på den sista dagen. Han kommer att göra detta synligt, på samma sätt som han sågs när han steg upp till himlen. Han ska sedan visa sig för alla i sitt ofattbart majestätiska välde för att döma levande och döda (det vill säga de som den dagen är levande, och de som då redan är döda). Han ska vedergälla var och en efter deras gärningar, precis som var och en genom sina gärningar, kommer att ha visat sig trofast eller trolös. Det är en utomordentlig tröst för oss att veta att domen är given åt just honom vars ankomst inte innebär någonting annat än vår frälsning.
 

JAG TROR PÅ DEN HELIGE ANDE.

 
Det faktum att vi får lära oss att tro på den Helige Ande innebär att vi bjuds att från honom förvänta alla de välsignelser som i Skriften utlovas i honom.
 
Genom sin Andes makt, frambringar Jesus Kristus allt som är gott, vad än det må vara. Genom denna makt skapar, upprätthåller, vidmakthåller och ger han liv åt allt. Genom samma makt rättfärdigar, helgar, renar, kallar han och drar oss till sig själv, så att vi kan få frälsning.
 
När den Helige Ande så bor i oss, är det han som upplyser oss med sitt ljus för att vi ska lära oss och förstå den oändliga rikedom som vi, genom gudomlig frikostighet, äger i Kristus. Det är Anden som sätter våra hjärtan i brand med en eld av brinnande kärlek till Gud och vår nästa. Varje dag, och tilltagande, är det han som dödar och tillintetgör våra onda begärs laster, så att om några goda gärningar alls finns i oss, så är de frukten och följden av hans nåd. Utan honom, skulle det inte finnas annat än mörker i våra sinnen och fördärv i våra hjärtan.
 

JAG TROR PÅ DEN HELIGA OCH UNIVERSELLA FÖRSAMLINGEN,
OCH PÅ DE HELIGAS GEMENSKAP

 
Vi har redan sett vilken källa församlingen springer upp ur. Tron på församlingen ställs här fram så att vi kan vara försäkras om att de heliga är förenade, genom trons band, i en församling, i en gemenskap, i ett Guds folk för vilket Jesus, vår Herre, är ledare, furste och huvudman, som av en kropp. För det är i Kristus som de troende är utvalda före världen skapelse för att föras samman i Guds rike.
 
Denna gemenskap är katolsk, det vill säga universell, därför att den inte är två eller tre församlingar. Alla Guds utvalda är förenade och sammanförda i Kristus på ett sådant sätt att de är beroende av ett enda huvud, och växer som en enda kropp, och är bundna till varandra ordnat liknande det som håller samman lemmar i samma kropp. De har sannerligen blivit ett, därför att genom att ha en och samma tro, hopp och kärlek, så hämtar de sina liv från samma Guds Ande och är kallade att ta emot samma arv – evigt liv.
 
Denna gemenskap är också helig, därför att alla de som är utvalda genom Guds eviga försyn välkomnas som medlemmar i församlingen, är helgade genom Herren och andligt pånyttfödda.
 
Orden de heligas gemenskap förklarar ännu klarare vad församlingen är: en gemenskap av troende som är sådan att när en av dem tar emot någon gåva från Gud, så har alla del i den, även om Guds givande av gåvan kan vara mer specifikt riktad direkt till en person än till de andra. Detta är precis som lemmar i samma kropp som, i deras enhet, alla har del i allt som de äger, medan var och en har specifika gåvor och deras funktioner fortfarande varierar. Så, jag upprepar, alla utvalda är samlade tillsammans och sammanförda in i en enda kropp.
 
Vi tror att både församlingen och hennes gemenskap är helig, på så sätt att, när vi är förvissade om vår fasta tro på Kristus, är vi också förvissade om att vi är medlemmar i den församlingen.
 

JAG TROR PÅ SYNDERNAS FÖRLÅTELSE

 
Syndernas förlåtelse är den grund på vilken vår frälsning är bygger och står. Denna förlåtelse är dörren till att komma inför Gud, och det verktyg som bär upp oss och bibehåller oss i hans rike.
 
All rättfärdighet i den troende finns i syndernas förlåtelse. För denna rättfärdighet nås inte genom någon förtjänst, utan endast genom Herrens barmhärtighet.
 
Troende är så nedtyngda, bedrövade och rådvilla då de insett sina synder, att de blir nedslagna av tanken på Guds dom. De är illa till mods med sig själva och suckar och arbetar som under tunga bördor, och på grund av det hat de hyser gentemot synden och denna oroliga ande, dödar de sitt kött och allt som kommer endast från dem själva.
 
Kristus har själv köpt syndernas förlåtelse och betalat för den med priset av sitt eget blod, så att vi kan få den utan att betala någonting. Det är endast i detta blod som vi måste söka rening från våra synder och gottgörelse för dem.
 
Därför får vi lära oss att vi, som är kallade och införda i församlingskroppen, fått både syndernas förlåtelse och nåd genom Guds generositet och förtjänsten av Jesu Kristi medling. Syndernas förlåtelse ges oss inte någon annanstans eller med några andra hjälpmedel, för utanför församlingen och denna gemenskap av troende finns ingen frälsning. 
 

JAG TROR PÅ KÖTTETS UPPSTÅNDELSE
OCH DET EVIGA LIVET. AMEN.

 
Här får vi för det första lära oss att se fram emot den kommande uppståndelsen. Genom samma kraft som Herren använde för att uppväcka sin Son från de döda, så kommer han också att kalla allt kött som smakat döden innan domens dag, från stoft och fördärv till nytt liv. De som är vid liv vid den tiden ska gå in i nytt liv, och det ska hända genom en plötslig förvandling snarare än det vanliga sättet att dö.
 
Orden det eviga livet är tillagda för att skilja mellan de godas och de orättfärdigas ställning. Uppståndelsen kommer att vara gemensam för goda och onda, men kommer att leda till olika förhållanden.
 
Vår uppståndelse kommer att vara sådan, att uppväckta från förgängelse till oförgänglighet, och från dödlighet till odödlighet, och förhärligade både i kropp och själ. Sedan ska Herren ta emot oss till evig salighet, skilda från all möjlighet till förändring och förgängelse.
 
Vi kommer att ha sant och fullkomligt liv, ljus och rättfärdighet, då vi ser att vi blir oskiljaktigt förenade med Herren, såsom en källa som inte kan torka ut, inom sig själv innehåller all fullhet.
 
Denna salighet kommer vara Guds rike, det rike som är fyllt med allt ljus, glädje, makt och lycka. Dessa verkligheter är för stunden långt bortom människans kunskap. Vi ser dem endast som i en spegel och på ett förvanskat sätt tills dagen kommer då Herren ska bevilja oss att se sin härlighet ansikte mot ansikte.
 
De dömda och orättfärdiga däremot, som inte har sökt och hedrat Gud genom sann och levande tro, kommer inte ha någon del i Gud eller hans rike. De ska tillsammans med demonerna kastas in i odödlig död och oförgänglig förgängelse. Uteslutna från all glädje, från all makt och från alla andra av det himmelska rikets välsignelser, dömde till oavbrutet mörker och evigt lidande, så ska de gnagas av mask som aldrig dör och brännas med en eld som aldrig kommer att släckas.
 
10. Vad hopp är
 
Tro är som vi har sett, en orubblig övertygelse om sanningen hos Gud som varken kan ljuga eller bedra, och som varken kan vara tom eller falsk. De som kommer till detta tillstånd av visshet väntar med samma förtroende på Gud att uppfylla sina löften. För dem kan dessa löften inte vara något annat än sanningsenliga.
 
Alltså är hoppet ingenting mindre än den fasta övertygelsen om det som tron tror är sanningsenligt utlovat av Gud.
 
Tron tror att Gud är sanningsenlig: hoppet väntar på att han ska visa sin sanningsenlighet vid den lämpliga tiden.
 
Tron tror att Gud är vår Fader: hoppet räknar med att han alltid ska handla därefter mot oss.
 
Tron tror att vi redan har fått evigt liv: hoppet väntar på den dagen då det ska bli uppenbarat.
 
Tron är den grund på vilken hoppet är byggt: hoppet ger näring till tron och håller den vid liv.
 
Och precis som ingen kan förvänta eller hoppas på något från Gud utan att först tro på hans löften, på samma sätt måste vår tros svaghet (som, kraftlös, inte får falna) stöttas och bevaras genom uthålligt hopp och förväntan.

Copyright Stuart Olyott
Originally published in English under the title Truth for All Time
By Banner of Truth Trust, Edinburgh EH12 6EL, U K
All rights reserved.
Used by permission through the arrangement of The Banner of Truth Trust