Anders Wibergs kvalifikationer som samfundsledare


Den 1 januari 1886 fanns det i Sverige 28 766 baptister i 434 församlingar. Rörelsen hade ridit ut de stora slitningar som olika villoläror skapat och genom den pastorsutbildning som med amerikanskt stöd grundats 1866 hade man en till stora delar välutbildad predikantkår. Det var stora framgångar sedan den blygsamma starten med F.O. Nilssons första församling i Borekulla 1848. En viktig del i detta var Anders Wibergs stabila ledarskap.

Anders Wiberg (1816–1887) är relevant i vår tid, inte minst som exempel på hur pastorns och teologens roll kan förenas i samma person.
 
Tre faktorer gjorde att Wiberg var särskilt lämplig att leda baptiströrelsen under dess pionjärtid:
 

  • Wiberg hade en god utbildning i den lutherska teologin från Uppsala universitet och översatte också även skrifter av reformatorn Martin Luther (1483-1546). Han hade korrespondens och samarbetade med den nyevangeliska lutherska folkväckelsens ledare som till exempel, bland andra George Scott (1804–1874) och C. O. Rosenius (1816-1868).
  • Genom kontakten med de tyska baptisternas J. G. Oncken (1800–1884), resorna i Storbritannien och inte minst studieåren i U.S.A. var han väl inläst på den samtida baptistiska litteraturen. En av hans favoritteologer var den engelske baptistteologen Andrew Fuller (1754 -1815) som i dialog med Jonathan Edwards (1703-1758) utvecklat en nyanserad reformatorisk baptistteologi som lade grund för världsmissionen.
  • Hans språkkunskaper i bibelns grundspråk, latin, tyska och engelska gav honom tillgång till den internationella teologiska litteraturen.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln