Martin Luther del 2 Klosterlivet

 

Av David Whitworth

 
De två händelser som Luther upplevde med förskräckelse, alltså mordet på hans närmaste vän och hans flykt från åskvädret, skyndade fram ett avgörande beslut hos honom.

Det akademiska livet som filosofie doktor förlorade sin dragningskraft. Han ville istället leva ett heligt och rättfärdigt liv i gemenskap med Gud. Var kunde han hitta det? Jo i klostret under de tre löftena: fattigdomslöftet, lydnadslöftet och avhållsamhetslöftet, trodde den unga Luther.

 
Novisen
1505, när Martin blev 21 år gammal, blev han emottagen som novis (nykomling) i Augustinerklostret i Erfurt. Detta efter att han hade fått en beskrivning om det hårda klosterlivets villkor. Villkoren var att den egna vilja skulle dödas och den mycket spartanska maten, grova kläder, späkningar och en obehaglig instängd miljö m.m. måste antas utan knorrande. Den unge nykomlingen gick med på villkoren i sitt sökande efter rättfärdighet.
Klosterlivet skulle bli Guds smedja i vilken Han smidde och formade sitt redskap.
 
Munkarna tog emot den store filosofie doktorn med glädje. Samtidigt behandlade de honom med hårdhet för att låta honom förstå att han inte skulle tro att han var någonting. Livet på klostret var som novis allt annat än lyx. I Luthers dagliga sysslor ingick städning, att bädda och tiggeri. Han gick gata upp och gata ner för att tigga bröd, korn, ägg, fisk, kött och pengar. Novisen gjorde det utan att protest eller tveka övertygad om att han tjänade Gud.
 
Universitets intervention
Universitetet i Erfurt ansåg det som en skam att en av sina egna tiggde på stadens gator och tog steget för att gör slut på Luthers tarvliga sysslor. 

Han var nu befriad för att bedriva sina studier. Han fann en Bibel i klosterbiblioteket fäst med en järnkedja. Detta hindrade inte den ivrige munken. Han lärde sig grekiska och hebreiska och läste ständigt Skriften. Samtidigt studerade Luther kyrkofadern Augustinus skrifter som blev hans favoriter. Två väldiga sanningar gjorde ett stort intryck på honom, den ena: den syndiga människans fördärvade natur och den andra: Guds fria nåd. Ännu mer plågades han med frågan om vad han kunde göra för att få evigt liv. För honom var svaret att kuva sig brutalt under klostrets ritualer. I flera dagar låste han in sig i sin cell. Till sist sprängdes dörren och där låg Martin livlös på golvet. Det var i grevens tid att den unge novisen hittades och han återfick medvetandet och fick krafterna tillbaka.
 
Novistidens övningar
Luthers novistid fylldes av andliga övningar med syftet att ingjuta frid i själen. Efter åtta timmars sömn började dagen tidigt genom väckning mellan ett och två på natten. Munkarna steg upp gjorde korstecknet och drog på sig den vita kåpan. Sedan gick de in i kyrkan och bestänkte sig med vigvatten, föll på knä framför högaltaret och bad. Varje dag fylldes av sju bönestunder. En av dagens bönestunder avslutades med sången:
"Var hälsad, o himladrottning, barmhärtighetens moder, du vår vårt liv, vår glädje och vårt hopp. Till dig ropa vi, Evas landsförvistas söner, till dig sucka vi, sörjande i tåredalen. Bliv du vår förespråkerska. Du ljuva jungfru Maria, bed för oss. Du heliga Guds moder".
 
Vår käre reformator var säker på att han vandrade rättfärdighetens väg, som skulle skänka honom den frid han så längtade efter, men den vägen var illusorisk.
 
Mentor Staupitz
En dag kom Augustinusordens föreståndare Johan Staupitz på kloster besök. Han hade ett stort intresse alltsedan sin barndom för lärdom men han fann snart, att filosofi och allehanda kunskap inte kunde ge ro för sin själ. Hans uppmärksamhet riktades till teologi, bibelläsning och studier av Augustinus skrifter. Detta förde honom till Frälsaren. I likhet med Luther upplevde Staupitz stor ångest i sitt sökande efter rättfärdighet.
 
I samtal med Staupitz bekände Luther sin ångest och oro över att hans laggärningar inte gav honom någon frid med Gud. Staupitz berättade för Luther att Kristus hade kommit för att förlåta synder och citerade Apostoliska bekännelsens ord: ”Jag tror på syndernas förlåtelse” med frågan "har du bekänt denna tro?". Han visade Luther att ingen sann omvändelse är möjlig så länge människan fruktar Gud som en sträng domare. Orden kom  som en blixt från klarblå himmel men utan någon bestående effekt. Dessa ord var första steget i frälsningsverket.
 
Det akademiska livet
Kurfursten Frederik den vise av Sachsen kallade Luther till Wittenberg Universitet som lektor på Staupitz rekommendationer. Året var 1508, ett år efter att han vigdes som präst. Han undervisade i fysik och dialektik och gav sig i kast med Aristoteles skolastiska filosofi. Detta gav Martin för lite tid till att studera Ordet som han så älskade och önskade.
 
1512 rådde Staupitz som nu var Luthers mentor och närmaste vän att han skulle göra sig redo att avlägga den teologiska doktorsexamen. Syftet var att sedan kunde överta den teologiska lärostolen i Wittenberg. I oktober samma år tog Martin examen och fick sin doktorshatt i teologi.
 
I sin doktorsed hade Luther, jämsides med de andra, svurit att framförallt pådriva den heliga Skriftens utläggning och försvar. Han höll löftet med trohet och en sällsynt djärvhet och detta fick den romerska kyrkan att bäva och skaka i sina grundvalar.
 
Det var ett våghalsigt drag av Staupitz att ge Luther lärostolen i teologi på Wittenberg Universitetet. En ung man, på gränsen till utbrändhet på grund av egna religionsgrubblerier, skulle tillsättas som lärare, predikant och själavårdare. Staupitz själv hade haft lärostolen och visste att det ämne som Luther kommer att undervisa skulle bli honom till hjälp. Detta drag ledde till långtgående konsekvenser i Luthers och den europeiska historiens liv och kultur.
 
Luther kunde nu lämna det skoningslösa klosterlivet bakom sig en gång för alltid. Långt större prövningar väntade dock honom för en av kyrkohistoriens största andliga krig väntade runt hörnet.

Etiketter: reformationen

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln