Anabaptister och reformatoriska baptister
Den radikala reformationen och anabaptisterna ger många tillfällen att utforska baptiströrelsens rötter. Genom detta kan vi låta den radikala reformationen hjälpa svenska frikyrkor att återupptäcka vad det innebär att leva som gemenskap. Anabaptismen ger också viktiga verktyg för att tänka kring vad det innebär att leva i en senmodern västvärld där kristendomen inte självklart står i centrum för nationen. Svensk frikyrkorörelse gör gott i att reflektera över vad det innebär att vara frikyrka och hur frikyrkans lära om församlingen är ett viktigt bidrag till den världsvida kyrkan.
Man kan också lära sig viktiga saker av hur den radikala reformationen ofta flippade ut i knäppa rörelser, det finns god anledning av Luther och Calvin hatade anabaptisterna, en del ledare och en del församlingar var helt urspårade. Bristen på tydlig struktur och avsaknad av stabil teologi gjorde många den radikala reformationens församlingar känsliga och lättkantrade. Det här är väldigt viktigt när det kommer in på församlingsplanteringar och husförsamlingar. Genom att reflektera över misstag och svagheter ur kyrkohistorien kan vi göra vårt bästa för att inte upprepa dem. Så kan vi lära oss mycket betydelsefullt av anabaptisterna när det gäller att låta nya församlingar växa till kärleksfulla gemenskaper med Jesus i centrum.
Baptisthistorien visar att det är från de brittiska partikulärbaptisterna den världsvida baptiströrelsen i grunden kommer ifrån. Partikulärbaptisterna uppstod i England nästan helt oberoende från anabaptister och generalbaptister, som en radikal form av puritanska teologi. 1689 års baptistbekännelse och teologer som Andrew Fuller gav den stabila grunden. Det här är en rörelse som är tydligt protestantisk och reformatorisk och som ända från början lade en stor vikt vid en genomarbetad församlingsorganisation.
Anabaptisterna är bra på gemenskap och reflektion över vad det innebär att leva som kristen minoritet. De är tyvärr ofta svaga på läran om frälsning och har i själva grunden en risk för att svaja i typ alla frågor. Reformatoriska baptister är i allmänhet stabila om frälsning och har i sitt DNA en god församlingsordning. Dock har man dock ibland levt så länge i en protestantisk kristendomstid att man inte alltid ställt de frågor som kan vara relevanta för en att leva och verka i en senmodern multikultur där kyrkan inte längre med självklarhet står mitt i byn.
Kommentera gärna:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
David Whitworth » Calvinismen i Historien Hugenotterna: ”Hej Åke! Tack för de uppmuntrande orden. Det var intressant att ta del av din h..”
-
Åke Sandahl » Calvinismen i Historien Hugenotterna: ”En mycket bra genomgång av hugenotternas framgångar på svensk mark! Eftersom jag..”
-
David Whitworth » Väckelsen i New York 1858 del 1: ”Hej Rune Tack för uppmuntran. Rolig att bloggen har varit till nytta på bönesam..”
-
Rune Lundström » Väckelsen i New York 1858 del 1: ”Tack för denna sammanfattning av böneväckelsen i USA. Ska berätta om den på en b..”
-
Jonas » Gunnar Westin - Den kristna friförsamlingen genom tiderna: ”Hej Anette Det finns en tydlig tradition till 1500-talat. Men, det finns också e..”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
j.bunyan amerika kyrkoåret politisk teologi j.owen app b.keach församlingsplantering film d.bonhoeffer dopet upplysningen konst apologetik evangelium anabaptist ecklesiologi musik biografi reformationen etik sverige traditionen böcker baptist troslära j.calvin pingst väckelse gudstjänst bön katekes helgelse predikan calvinpåsvenska a.wiberg k.barth j.edwards katolicitet m.loyd-jones minibibliotek ungdom bibelteologi ledarskap förbundsteologi m.luther princeton
Roligt att du uppskattar det vi gör :)
Din invändningar mot vår historieläsning i inlägget är på många sätt fullt relevanta. Ska studera frågan vidare under våren och kanske kommer det något inlägg snart som belyser frågan.
Men, visst ligger det något intressant och radikalt i anabaptisternas tanke om "Skriften och Andens tillsammans" istället för reformatorernas "Skriften allena". På sätt blir alla väckta med och tolkar Bibeln. Anabaptisternas arbete för att få en stabil form för denna bibeltolkning så att det inte driver iväg och att enskilda personers bibeltolkning och profetior sliter sönder församlingen är mycket intressant. Här finns verkligen material för svenska frikyrkor att reflektera över.
Men återigen är jag vädligt osäker på historieläsningen här. Majoriteten av anabaptisterna på kontinenten var anhängare av Schleiheimska bekännelsen, som ger en stabil ordning. Vi pratar schweiziska bröder, hutteriter osv.
För det andra: du tror inte instabiliteten, som trots allt fanns, kan ha något att göra med den massiva förföljelsen som anabaptisterna fick utstå? Är det inte snarare ett under att den så ofta lyckades förbli vid sina ideal om bland annat svärdet?
För det tredje: den reformatoriska stabiliteten kom på bekostnad av människors liv, kirgande och död och brända kroppar. Är en sådan stabilitet så mycket värd? Även puritanerna adopterade ett visst "svärdstänk" i sin teologi, t ex i amerika.
Så tanken är inte att avfärda anabaptismen, snarare använda både dess positiva och negativa erfarenheter in i vår församlingsvardag och arbetet med att sprida budskapet om Jesus i vårt land.
För i så fall kan man säga att en hel del reformerta försvarade apartheid och att sbc grundades av slavägare. Och på den grunden avfärda all reformert teologi.
Din kommentar ger kompletterande info till inlägget som kanske snarare ger nyans än motsäger budskapet.
Något viktigt är ju att de anabaptistiska rörelser som överlevde och som vi känner idag, särskilt mennoniterna, var sådana som hittade en mer stabil teologi och en mer stabil församlingsordning. De underligaste rörelserna dog ut av sin orimlighet. Sembrano ger i sin kommentar ett exempel på hur t.ex. egendomsgemenskap kunde gå väldigt långt, så långt att det känns direkt osmakligt.
Och visst är det så att partikulärbaptisterna är färgade av att ha levt väldigt nära den protestantiska rörelsen. I Sverige kan vi ser hur många frikyrkokristna tycker att staten ska evangelisera åt oss genom skolavslutningar i kyrkan.
Så, det är gott att läsa anabaptister som Menno Simmons och Balthazar Hubmaier. Det är också gott att reflektera över vad det innebär att förkunna evangelium som en kristen minoritet i en land med flera olika religioner och filosofier (som Paulus gjorde).
Men, visst finns det fortfarande en gnagande känsla att det finns något inbyggt i själva grunden i den anabaptistiska rörelsen som gör rörelsen instabil. Historien föreslår det.
För mig känns den schleitheimska bekännelsen (som majoriteten av a. antog) som en ganska grundmurad församlingsordning. Ta även en titt på den mennonitiska rörelsen genom tiderna.
Och en del urspårningar har väl den reformatoriska rörelsen lyckats med. Luther lovade frälsning för den som halshögg anabaptister. Servetus brändes på bål, med Calvins goda minne. Hugenotterna bedrev krig. Geneve och Munster kanske inte alltid stod ljusår ifrån varandra, skillnaden är framför allt att en välsignades av staten.
Min erfarenhet av partikulära baptister är att de har fortsatt problem att skilja kyrkan och staten och önskar styra "världen" (i biblisk mening). Där hänger ett calvinskt arv som jag tycker är svårförenligt med friförsamlingsrörelsen.
Lite mothugg i alla fall